Aftonbladet – 11 januari 1838, sida 2

. (Insandt.) ! ATTERBOM ccu STRAUSS. i Det har måhända i hela verlden ej funnits någen skald, om hvilken omdömena varit så stridande, som om Atterbom. Å ena sidan den fanatiska beundran, och å den andra det obevekliga klandret hafva oupphörligt ryckt honom emellan sig, och hvarje gång det förra fattat i -hans hävder, för att med honom flyga upp till himlen, har det sednare gripit honom i fötterna, för att draga ned honom i afgrunden. Att hans motståndares anial i secnare tid betydligen ökats, torde till en del böra tillskrilfvas hans inblandning i politiken, ehuru underligt det vill Synas, att någon förnuftig menniska fäster nåson vigt vid delta barnsliga joller, som lika mycket hindrar de stora frihetsicgerpa att gå fram, som stoftkornet vandraren. Må blott skalden Atterbom ej få plikta för hvad den historiska skolans cursor Atterbom förbrutit, ty jendast under detta vilkor är det möjligt, att han, i dess förstnämda egenskap, kan blifva lrättvist bedömd. Man har bråkat sina hjernor med de svåraste a!gebraiska uttäkningar, för att finna digniteten Atterbom, och likväl är denna ännu obestämd: en helt enkel equation torde imediertid vara tillräcklig för att vinna ändamålet. Det nära samband, som existerar emellan iskaldeoch tonkonsten, gör, att man kan uppställa dessa konste:s utmårktare idkare i paralela serier, hvaraf se här en: Beethown — Shal:espeare Mozart — Göthe Hayda Voss v. Weber — Schiller pobr La Motte Fovque Spontini Tasso Possini — Wieland Bezumarchais Bellini — Stagnelius Strauss — Atterbom. Hela den orepresenterade msssan al skalder och tonsättare må man ej tala om. Den utgör blott en nebulosa, inom hvilken de sjelflysande planeterna beskrifva sina bsnor. Paralleler och klassifikationer kunna göras i oändlighet; men låtom oss blott se till, huruvida parallelen emellan Atterbom och Strauss är rigtig. En artist, som förmår vinna europeisk ryktbarhet, måste vara ett snille. Strauss, det är sannt, komponerar blott dansmusik, och de stora tonsättarne lära följaktligen ej vilja meddela honom burskap inom deras samfund. Bed likväl dessa tonsättare skrifva en så hvad man kallar dansant vals som Strauss — nej, :!e kunna det ej. Kastar man ett öga i Sirauss partitur — tankarne äro Visserligen ingenting mindre in djupa, harmonierne fattiga, och otillåtna juintoch oktavgångar finnas i mängd; men nelodierne äro glada och smeksamma, rythnen originell och liflig, och om äfven det ej r hjertat utan fötterne, som af denva musik ättas i rörelse, så bevisargd ÄN die Pa VA