Aftonbladet – 4 januari 1838, sida 2

SAVA OO OO SEDER RURUIRSIBaKL. I Då ministern hos konungen förutsätter en öfverI vägande insigt och vishet, så kan han, eftersom grundlagen tolkas, äfven i god afsigt anse sig förpligtad att kontrasignera Hans Maj:ts beslut, och låta sätta det i verkställighet, oaktadt ministern icke kunnat öfvertyga sig sjelf om beslutets lagenlighet eller oskadlighst, och oaktadt han funnit sig nödsakad att pro:estera deremot. Man inser lätteligen, att det under ett sådant förhållande står i konungens makt att fatta I hvilket beslut som helst och få det satt i verdket, oaktadt alla rådgifvarne protesterade deremot. Man skall måhända säga, att då konungen icke kan bringa något beslut till utförande med I mindre bans rådgifvare eller åtmirstone en af dem är af samma tanka med honom, och kontrasignerar beslutet, så blifver det egentligen icke koInungen, utan hans råd, som regerar. Denna invändning förtjenar dock intet afseende. Konungen är omgifven af ett ansvarigt råd, icke I blott för att detta skall upplysa honom om förhållanderna och säga sin mening, utan äfven för att det skall hindra honom ifrån att göra något ondt eller missbruka den stora makt, som lär honom tillstadd. Konungen bör icke tänkas vilja eller besluta annat än det, som är lofligt Joch godt; besluter han något, som är olofligt och skadligt, så håller man sig till hans rådgifI vare, som derför borde vara ansvarige. Denna I föreställning kan blifva farligt gäckad, om något I kungligt beslut utfärdas, för hvilket icke någon ansvarig rådgifvare finnes, emedan alla afgifvit Isina overksamma protester. I den händelse alla rådgifvarne protestera, och konungen alltså, i TI följd af en verklig ansvarighets-lära, icke med Idessa rådgifvare kan få sin vilja igenom, så Jupphör han derföre icke att regera, och hans I makt är: derföre icke tillintetgjord (knakket) af Thans råd: ty det står honom fritt, då han icke I vill gifva efter, att afskeda några eller alla af rådgifvarne och välja sig andra, medgörligare. Bifalla de nyvalde konungens beslut, så få de räsonnemang, i fall man vill hålla sig på möjlighetens och suppositionernas område. Förf. synes för bestämdt antaga, att regenten skulle frukta eller? förakta rådgifvare, som genom det ofvanantydda handlingssättet vältrade de MOYANSKA ansvarrgneten på hans person. Men nu kan men väl i allmänhet antaga,j att en regent, som vill genomdrifva och göra sina beslut gällande emot rådgifvarnes afstyrkande, sjelt aildeles icke anser någon våda hgga uti detta moraliska ansvar, eller tror att något sådant skall drabba hbhonom för hans handlingssätt, ty i det fallet afstode han sannolikt derifrån. Den eljest skarpsinnige förf. till artikeln torde d:rföre benäget ursäkta, att vi finna en nog stor portion af den vid några föregående tillfällen omtalta menlösheten i det:a argument. Det bästa beviset emot hans förutsättning är, att det ännu icke funnits någon enväldig regent, som icke ganska väl vetat, att det varit honom, som den moraliska ansvarigheten för styrelsen i första rummet träffat, men sådant har likväl ingalunda afhållit de absoluta herskarne ifrån vidtagande af de handlingar, som gjort enväldet förhatligt och öfvertygat folken om nödvändighet:n att tillkämpa sig lagbundna regeringssätt. Ja! man kn öfver hufvud taga för afgjordt, att, oaktadt alia de varningar historien lemnar, att det moraliska ansvaret ofta blifvit blodigt .utkräfdt å regenternas personer, finnes det ganska få, som icke gerna skulle vilja åtaga sig och lätt tro sig kunna bära hela den moraliska ansvarigheten för regeringen, om de blott sluppe de juridiska kontrollerna från folkets sida, samt kunde få styra och ställa efter behag. med sina trogna undersåter. Af samma skäl är det också både lätt och naturligt att tänka sig, det en regent, som älskar sina egna ideer — och hvem gör icke det? — för att göra de juridiska kontroller som finnas så litet garanta som möjligt, till och med kunde rent ut aftala med sina rådgifvare, att de skulle få reservera sig så ofta de behagade, utan att sådant skulle föranleda till deras aflägsnande, blott de icke ville försöka att göra sina tankar gällande emot regentens. Ett sådant förhållande är antagligt, i samma mån som det juridiska äfventyret dervid för råd