AS 9 oo OM RV RA ER icke kan förmå någon medborgare i staten att, mot statsråds-embetets heder och värdighet, öfvertaga ansvarigheten, så är inskränkningen ingalunda otillbörlig. Beslut, som äro så långt ifrån att öfverensstämma med folkets önskningar, att tvertemot ingen medborgare för något pris vill påtaga sig ansvarigheten derför, kan ingen förnuftig menniska i god afsigt önska att se fattade och utförda. Det är således tvifvelsutan klart, att konungen endast är hindrad ifrån att vara despot, eller ifrån att skada, genom en bestämmelse, som går ut på, att hvarje kongligt beslut, för att kunna verkställas, skall vsra undertecknadt af en rådgifvare, som sår för detsamma i ansvar. Att en konglig rådgifvare, som betraktar sin ställning från nyss antydda ståndpunkt, skall finna sig förpligtad att neka sin underskrift på ett beslut, hvaremot han protesterat, synes val vara en naturlig följd; och om man alltså kunde förutsätta en sådan ansvarighet hos de kongliga rådgifvarne, och ea dermed öfverensstämmande koaoseqvsens i handlingssitt, så skulle grundlagens 30 vara tillräcklig att åstadkom ma en sann ministeriel ansvarighet. Såsom vi eimedlertid ofvan hafva antydt, kan ministeren eller statsrådet finna skenbar anledning att af blygsamhet åsidosätta sin öfvertygelse för konungens, och då grundlagens ord icke fordra mera än en pro:est till protokollet, så kan rådgifvaren anse för en pligt att lyda konungen emot sin högtidligt uttalade öfvertygelse, huru mycken svagket och inkonseqvens det också ligger i ett slikt förhållande. För att än ytterligare bortresonera ansvarigheten — ty ansvarighet gifves i verkligheten icke, då den formella protesten är tillfyllest — har det blifvit anfördt att man borde fästa afseende på omständigheterna och förhållanderna hos oss, att våra statsråder i sjelfva verket icke äro obercende till sin ekonomiska ställning, och att de vid afskedstagandet icke äro försäkrade om pension eller en anständig utkomst i framtiden, Utom att det låter ömkligt, att en konglig rådgifvare skulle, af fruktan för sin framtida utkomst, hancla emot hvad han efter pligt och samvete anser rätt, eller begagna sig af en erkänd brist i grundlagen för at fria sig från ansvar och Ikväl behålla sitt embete, kan det äfven annärkas, att det icke af protesten och den dermed förenade vägran af koatrasignation är en ovilkorlig följd, att rådgifvaren måste taga eller söka afsked, men väl att han får det, ifall Konungen icke afstår ifrån sin mening. Då Statsråderne Collet och Diriks af Hans Maj:t! affordrades att söka sitt afsked, så valde de den) formen, att uti afskedsansökningen tillkännagifva, det den afgåfves efter Hans Maj:ts önskan. Det hade varit lika riktigt, om de i stället fört en sådan ofrivillig afskedsansökan i Stasrådet för-1 klarat till protokollet, att de blifvit underrättade om Hans Maj:ts afsigt att entlediga dem, och att deräs kolleger derföre i detta afseende borde ingifva sitt betänkande till Konungen, som derefter hade kunnat entlediga dem i följd af grundlagens 22 6. I sjelfva verket torde det må hända vara likgiltigt hvilken form man begagnar; men att icke ingifva den fordrade afskedsansökningen, är i allt fall det juridiskt riktiga till pensionens konserverande ia optima forma, likasom storthicget i det fallet slutligen kommer ait bestämma öfver pensionen; man kan öfver hufvud icke eiler inse, hvartill en sådan proformaansökning, der grunden till ansökningen !uppgfv s, skall tjena. Som man vet, blef en stiftsantman i försia året efter grundlagens införand: uppfordrad ait söka sitt afsked, men svarade mycket riktigt, att det stod i regeringens makt att gifva honom det, utan hans ansökning. Han fick det icke, utan dog i sitt embete. Beslut af liten eller ingen vigt kunna väl statsvråderna afråda, utan att det fordras att de skola protestera emot d:m, och i praxis ega icke heller protester af dylik beskaffenhet rum. Ar en sak deremot, antingen till innehållet eller formen, af en sådan vigt, att en kunglig rådgifvare kraftigt bör protestera, och han alltså icke vill pätaga sig ansvarigheten för beslutet, så bör han icke heller med sin underskrift göra besuets verkställande möjligt, och aldraminst bör an fästa afseende på, hvilken som efter hoom kan komma at. intaga säte i rådet. Om Man af ett sådant motf skulle svika sin pligt As AL Ks RR ke SH DM Fr mm NÖQ FM Ör FE — le så