Aftonbladet – 4 januari 1838, sida 2

FRÅGAN OM DEN MINISTERIELLA ANSVARIGHETEN, BETRAKTAD HOS BRÖDRAFOLKET. I Öfver detta maktpåliggande ämne, som kanske framfor någon annan samhällsreform erfordrar nationens allvarliga uppmärksamhet och be hjertande till en bhfvande riksdag, hafve vi uti I Norska Morgenbladet, som hit anlände med förIra posten, funnit en artikel, hvilken utreder be hofvet af en mera reel ansvarighet hos konungens rådgifvare, äfven i Norge, på ett sätt, som innehåller så många träffande jemförelsepunkter och fullkomligt likartade omständigheter med förhållanderne på denna sidan fjällen, och för (öfrigt är uppfylid af så sunda tankar, samt utgår ifrån ett så oförviliadt omdöme, att vi skul.Je anse det för en förlust, om den icke blefve illgävglig äfven för svenska läsare. Vi meddela derföre en öfversättning deraf här nedan. Artikeln åsyftar, såsom läsaren finner, att ådagalägga behofvet, att afbjelpa samma brist uti norska lagstiftningen, som äfven här äger rum i afseende på konungens rådgifvares ansvarighet, då , de icke äro förbuudne att, jemte reservationen ; till protokollet, emot ett konungens beslut, som de ej kunnat tillstyrka, vägra sin underskrift till kon:rasignation å detsamma. I en punkt innehåiler likväl artikeln ett misstag, nemligen uti den förmMotan, att otetoselraetsrarne hoc oss skulle efter grundlagen vara förpligtade till en sådan vägran af kontrasignatien hvarje gång , de reserverade sig emot beslutet. En sådan förpligtelse inträffar likväl endast för de fall, då ; detta är stridande mot grundlagens bokstafliga ordalydelse, och således qvarstår för de flesta : händelser alldeles samma otvilkomlighet här, som ji Norge. I allt öfrigt kan författarens räsonneI mang nästan ordagrant tillämpas äfven här, alli deles så, som om artikeln varit uttryckligen författad, med afseende på förhållandet inom vår kenselj. Den norske författaren yttrar sig sålunda: Om en konstitutionelt-monarkisk statsform : skall ägs mågon betydenhet, något företräde framför absolutism, måste den innehålla ministeriel jansvarighet vid sidan af monarkens oantastlighet och ofelbarhet. De reglor, de bestämmelser, författningen innehåller, och hvarigenom myndigheten fördelas mellan statsmakterna, hafva endast en högst ringa betydelse, om icke ansvarigheten är så bestämd och verkställbar, att någon kränkning af författninggn icke kan äga rum. På det sätt som vår grundlag är och har varit förstådd, utestänger den icke möjligheten af att hvilket som helst, icke blott skadligt, men äfven mot författningen stridande beslut eller förordnande kan utgå från regeringens sida. Den ministeriella ansvarigbeten är väl uttalad i vår grundlag, men på sådant sätt, att den kunglige rådgifvaren kan skyla sin delaktighet bakom majestätets helgd. I statsministern Lövenskjelds försvarsskrit till sista riksrätten förekommer likväl det märkliga uitrycket: hvad hade för boxom (Lövenskjold) varit lättare, än att mellan fyra ögon styrka Hans Maj:t i det af Högstdensamme sjelf fattade beslutet, och till protokollet diktera en protest pro forma?, ,Men om det än antages, att det vore allt för skändligt, om en kongl. rådgifvare enskildt styrkte konungen i ett beslut, och deck inför protokollet protesterade emot detsamma; måste det likväl minst sagdt anses för orimligt att förutsätta, det en konung någonsin skulle fördraga en rådgifvare, som tillät sig ett sådant bedrägeri för att befria sig från det juridiska ansvaret, i det han vältade det moraliska öfver konungens person: ) ) I denna punkt skulle måhända en invändning kunna göras emot den norske! författarensi