Aftonbladet – 30 november 1837, sida 2

for uraktlåtenhet af uppvaktning eller enskilt be sök, utan för okörsafmhet emot en i tjensten af mig anbefalld och, enligt behörig rappoit, honom gifver erinrar; att jag för tjenstefel ägt att ådöma den extra judiciella bestraffningen utan föregången undersökning, och att min på egen erfarenhet grundade uppgift om detta fel lagligen tillkommer vitsord, tills den med bevis vederlagges, så att bevisningsskyldigheten icke tillhört mig, utan herr kapten Arrhenius, derfore uteblitfvandet af all bev.sning måste leda till ett 1esultat, fullkosligt motsatt det, herr krigsfiskaleus slutkosst frambringat. I sammanhang hirmed, och utan att företaga något mig icke tilhörande försvar för regements-krigsrättens forfaraude vid undersökningen i målet, bör jag icke alldeles förbigå krigsfiskalsembetets anmärkning, att krigsaätten varit obe:ogd att ingå i undersökning om de extra judiciella bestraifningar, herr k ptenen Arrhenivs fem särskilda gånger forut undergått. Jag har påkallat denna undersökning, och jag bör således upplysa, att det ingalunda skett under okunnighet om det stadgande, till följd hvaraf, enligt herr kyigsliskalens anföraude, desse bestrafiningar, efter numera långt före detta förlupen prescriptionstid, icke bordt eller tått blitva föremål för domstols upptagande eller bepröfvande. Det var också icke i det af herr krigsfiskalen sålunda antydda syftemålet, som undersökningen påkallades, hvilket måste förefalla uppenbart, ätven vid den flyktigaste betrsktelse af saken och un dersökningsprotokollet; men gradbestämmelsen vid den af herr kaptemen Arrhenius na Otverk agade bestraffningen berodde af hans förra förseelser och derför wndergångns straff, och då herr kaptenen Ölverklagat åtgärden i sin helhet, borde jag äfven i denna del ådagal:gga dess riktighet, så mycket heldre, som herr kaptenen uti sitt yttrande öfver min första förklaring sökt, efter ytiersta förmåga, att gifva en falsk framställning af förhållandet. Härigenem stå de töregångne bestraffaingarne i en gemenskap med den senare, som är at ganska mycken vigt, ehuru herr krigsfiskalen behagat påstå, att em sådan gemenskap icke är för handen. Då krigsfiskalsembetet medgifvit, att, i afseende på förberoide gradbestämmelss, ingenting är att emot mig anmärka, och min redan afgilna förklaring derom således lärer funnits tillfyllestgörande, bör jag icke vidare uppehålla mig härvid. Under yttrad förmodan, att öfvergång från 2:dra kaptens-besrällningen vid ett regemente, utan betäl, till kompani-chefs med befäl och högre lonetörmåner, får antagas utgöra befordran, har KrigsfiskalsEmbetet tillräknat mig såsom tel, att jag uti ett till Kongl. Maj:t ingifvet underdånigt förslag till en ledig KompsagniChefs-beställning, derå jag uppfört en Oilicer, som varit yngre i tour än Hr Kaptenen Arrhenius, icke i underdånighet armält Hr Kaptenen såsom varande i tour till den så beskaff.de betordran, jemte orsaken hvartöre han icke blitvit dertill föreslagen. Frågan om min felaktighet i denna del beror helt och hållet af begreppet om befordran. Jag måtte således haft skälig anledning till den väntan af en allmän åklagare, att innan han gjort tillvitelsen om felaktigheten, han, åtminstone inför sig sjelf, sökt visshet i detta begrepp och icke stannat vid en blott förmodan. Så länge han erkänner, att han ännu qvarstår inom gissnings-området, medgifver han ju möjligheten att misstaget kan finnas hes honem, li ka väl som hos mig, och han utkräfver en ansvarspåföljd, hvars möjliga orättvisa, han på förhand erkänner. När man nu granskar de stadganden, som äro åberopade i ansvarspåståendet, visar sig, att Kongl. Brefret den 21 Febr. 1684, sådant det igenfinnes i Gahm Pehrssons, enligt Kongl. Möj:ts Nådiga befallning, utgifna samling at Kongl. Stadgar ech Ferordnivgar m. m., innehåller endast föreskrift, att skrifter och handlingar. som regementet angå, skola nvid omvexlingar af Ölverste qvarblitva vid regementet,, och måtte således icke hafva något semmanhang med förevarande ämne; att Kongl. Bretvet den 7 April 1733 samt Kongl. Förordningarne den 6 November 1716 och den 12 Nevember 1766 väl handla om hvad vid befordringsförslager skall iakttagas, men innehålla ingen be:tämmelse om betordran, ull skilnad från transport inom samma grad; och det bör dessutom icke lemnas obemärkt att dessa la gar undergått en väsentlig förändring vid sednare inträffade regementsförändringar, hvarpå exemplet icke behöiver sokas mera allägse, än i 36 af nu gällande Regeringsform. Det af KrigstskalsEmbetet åberopade Kongl. Brefvet den 23 Februari 1768 imnes icke vid Westgötba Regementes Chefs-kansli, och jeg ar derigenom icke i tillfälle att efterse hvad tillampning deraf, som på förevarnnde ämne kan äga rum. Hr Krgshskalen har dessutom, tll stöd for sitt påstående, anfört 10 och 11 mom. 51 at 3 Kap. TjenstgöringsXeglementet, och det är just det2 stedgaude, som jag åberopat och än ytterligare ir hafva ären åberopa till stöd iör min åsigt, att flyttning från Andre Kapten till KompaniChet icke utgör någon befordran. Der qvalificeras befordran icke efter det mer eller mindre vidsträckta berälet, eller det större eller mindre lönebeloppet, utan efter graden, och Andre Koaptener och KompagniCheler äro i samma grad och räkna tour sins emelin efter hvarderas fullmakts datum, enligt hvad Armeens TourRulla visar, äfvensom pensionsbeloppet för dem är lika. Om jag, detta oaktadt, kunnat hysa någon tvekan i mitt omdöme om detta ämne, har den åtminstone måst vika vid den erfarenheten, att endast vid flyttning ifrån lägre till högre grad, Kongl. Maj:ts Nådiga Fullmakt utfärdas å den tjenst, hvartill befordran sålunda skett, men vid flyttningar inom samma grad, och deribland från Andre Kaptens till KompagniChefs-beställningar, utfärdas en-J dast transport-resolutioner, på sätt Höglofl. Kongl j: KrigsHofrätten täckes inhemta af bifogade atskrilter, at så väl den Nådiga Fullmakt, Herr Kaptenen : Arrhenius innehafver å Andre Kaptens-beställningen, i som af den transport-resolution, hvilken blifvit i Nå-. der utfärdad för Herr Kantenena fltsoarre då han Ia