Aftonbladet – 14 november 1837, sida 3

) Svårigheten att explicera förestående artikel är i ögonen fallande och det bör ursäktas oss om vi möjligen skulle begå en orättvisa, då vi antaga, latt Allehanda derigenom väl velat ogilla indragningsmakten i allmänhet — och hvem gör icke det? — men likväl ansett den föranledande artikeln såsom en med afsigt utkastad krok,, och såsom jemforlig med de bekanta Skildringarne. Och när man nu erinrar sig de omdömen Allehanda fällt öfver Skildringarne, och hvilka så väl afspeglas i uttrycket att Skildringarnes författare synes vara den ende, som har ,privilegium på tryckfrihet, så kan man ej annat förstå, än att D. Allehanda tillägger Aftonbladet den afsigt att hafva velat jouera af ett privilegium på tryckfrihet, förutan hvilket den indragna artikeln icke kunnat försökas. Hvad innehöll då denna artikel, som för dess publieerande borde påkalla ett särskildt privile gium? Innehöll den något lasteligt, någon uppmaning till myteri eller upprom, någon lögnaktig uppgift eller vrän:d framställningp, något som ,såärade ärbarhetens? D. Allehanda hade trott sig böra relevera det ,religieusa devouementet, för en regents person; Aftonbladet trodde sig böra varna mot missförståndet af denna fras, — trodde sig böra erinra, att Svenskarne icke äro så blinda, att de ju icke veta söka en grund för sina opinioner, samt att det vore vådligt att underhålla en fördom, på hvilken mången regent, till både sin och folkets ofärd, låtvt förleda sig att bygga: om Allehandas sats var tillåten, om det icke fordrade ett särskildt privilegium på tryckfrihet att framställa det religieusa devouementet för regen tens personlighet såsom ett ärftligt grunddrag i Svenska folkets karakter, behöfdes då ett sådant privilegiam för att motsäga denna sats, för att framlägga några faktiska erinringar, några allmänna räsonnemanger till dess inskränkande? Och dessa erinringar, dessa allmänna räsonnemanger, huru äro de ikartader med Skil dringarne? Skildringarne utgöras, som bekant är, af biografier, af anekdoter, af från dessa härledda slutsatser eller antydningar, som röra nu lefvande och verkande personer. Om dessa finna sig förnärmade af uppgifterna eller slutledningarne och tilltro sig vederlägga dem, så lärer icke något författarns privilegium afskära den enskilda åklagarrätten, och om den offentliga hvilar, måste man antaga, att den dertill äger sina giltiga skäl. Men hvem är väl den, som skulle kunna åtala de i Aftonbladets omhandlade artikel gjorda uppgifter eller från dem hemtade slutsatser? Hvem är målsägarn, och på hvad sätt är han förnärmad: genom uppgifterna eller slutsatserna? Icke var det Allehandas mening att med talet om det religiösa devouementet röka för någon viss person, och om den än så varit, finnes väl något spår i den omhandlade artikeln, att Aftonbladet uppfattat den så? Och v,örmtåligheten, hvari består den? Ar det ömtåligt att tala om ,religieust devouement för regentenn, så är det ju icke Aftonbladet, utan Allehanda, som väckt detta ömtåliga ämne. Eller kanske förhåller det sig så, att nar man uppträder och insinuerar existensen af ett religieust devouement, då är det icke ömtåligt, men när man vågar sätta qvantiteten af detta devouement i fråga, da är det ömtåligt? Allehanda har sagt, att svenska folket har en ,konstitutionell känslav, men när gaf Sveriges konstitution anspråk på ett religieust devouement, eller hyar är detta motiveradt i den konstitution vi nu äga? Bör man icke hellre säga, att konstitutionen är tillkommen för att leda den känsla, som censeras böra I ingå i grunden för allt samhälle, från person till sak, och att konstitutionel känsla i allt hänseende rättast öfversättes med känsla för lagstadsade pligter och rättigheter? de -— VV — at RR AA RK -A RU RH AKA KK MM För dem, som icke vilja veta af någon konstitution, är det behagligt, att höra talas om ett religieust devouement. För dem, som frukta . de konstitutionella garantierna ochkontrollerna, , ir det vigtigt, att i samhället finnes en personighet, hvilken, likasom afgudabilden i hedenv lomen, kan skjutas fram, för att skyla dess, jenare mot hopens blickar, och stäcka gransk-. ningsbegäret med helgedomens portar. Men er-!, arenheten har visat, att sjelfva helgonbilden ej! varit säker för den bedragne tillbedjarens raseri, !, och att tron, utsträckt till de förhållanden, som iro föremål för vetandet, förr eller sednare blifvit utträngdt af det sednare. Derföre hafva dels ent monarkiska regeringssätten, som satie sin!.. tyrka i det religiösa devouement, småningom 4. sfvergått till konstitutionella, i hvilka regenten itö