Aftonbladet – 14 november 1837, sida 3

der, och känslan för regenten alltid varit subordinerad under känslan för lag. Den förra har derföre alltid varit tillfällig och beroende af regentens förmiga, att identifiera sig med de intressen, som för tillfället omfattades af nationens kärlek, och hvilka väl af regenten, men äfven af andra personer, så väl som af la force des choses kunnat uppväckas. Det är folket, som i Sverige stiftat de politiska lagarne, som utstakat Konungens rättigheter, och omgärdat dem med lagar, för att sätta dem i oberoende så väl af regentens personlighet, som tillfälliga opinioners inflytelser. Dessa konstitutionella lagar, och icke blott deras beskaffenhet utan sjelfva deras existens bevisa, att lagstiftaren tänkt sig en helt annan grundval för samhällets bestånd än känslan för regentens personlighet, att han ansett denna sednare såsom tillfällig, opåhtlig och missledande, och bestämt, att den konstitutionella känslan skall bestå i känsla för samhället och för de lagar, genom hvilka detta skall upprätthållas. Ehuru det ru icke må vara någon förment, att för denna personlighet uttrycka allt hvad hans känsla honom ingifver, så att, derest Allehandas religieusa devouement hänför sig till någon viss person, detta uttryck af subjektiva känslor gerna må passera, så förändras likväl förhållandet märkligen, då man vill gifva satsen allmänligbet. Och i detta hänseende fråga vi, hvilkendera som utkastat krokar för indragningsmakten, antingen den som insinuetar ett ,religieust devouement, för regentens person, såsom identisk med konstitutionell känslan eller den, som erinrar om denna känslas tillfällighet och ringa värde.