Aftonbladet – 13 november 1837, sida 2

— BOKHANDELS-BULLETIN. Hr A. EF. Cronhamn, fördelaktigt känd genom ett par förut utgina smärre poetiska arbeten, har i dessa dagar framträdt med ett nytt kalladt Bacchanalisk Handbok. Det är et litet häfte fantasier på de båda aldrig uttömde motiverna : vinet och flickan. Om således första hälften af den anförda titeln må till någor del vara rattfärdigad, förefaller oss likväl be. nåmningen i dess helhet temligen bisarr och verkligen föga lyckligt vald. Poemerna utmärks sig, såsom Hr C:s föregågnde, genom en lekapde och jovialisk anda, en luftighet och friskhet, lik den af. blomdoft uppfyllda vårmorgonens. Det är utan tvifvel mycken poetisk verve hos dinne unge författare, och för att en gång lemna någonting af utmärktare artistiskt värde, synes han endast behofva förmå sig till en litet mera noggrann revy med sina produkter, innan de vandra ut i verlden. Med den lätthet att gö a visor,, — som det heter i komedien, — hvilken tyckes vara Hr C. egen, händer det så lätt, att i en inspirationens hastiga vändning ett eller annat obetänkt ord eller uttryck halkar med; ögonblicket låter det passera, men man skall ofta sjelf finna någonting mer eller mindre dervid vara i olag, om man blott ger sig tid att sofva på saken, eller något nogare fanaserar derpå. Hr C.s sångmo gör verkligen understundom sin toi!ett nog legert; såsom det täcka könet i allmänhet, är sånggudinnan ofta ganska retande och älsklig i sin neglig!, och vi äro visserligen icke de, som fästa ett utomordentligt afseende på hvad man skulle kunna benamna poesiens paryr, men allting har sina gränser, quos ultra citraque nequit consistere rectum ,, och utan detta förstånd att träffa ett sådant lagom, kan uti ifrågavarande fall det, som annars vore intagande enkelhet och okonstladt behag, lätteligen komma att stöta htet på hvad man kallar slarf eller ;slamsighet. Hr QC. skall icke illa upptaga denna anmärkning, hvars välmening så mycket mindre kan missförstås, då vi på samma gång bekanna, att vi, oaktadt de små stötestenar, som vi här och der knuffat emot, öfverhufvud taget med verkligt nöje genomgått hans Bacchanaliska opus. Vi kunna också icke underlåta, att derur låna åt våra läsare en liten profbit, och välja härtill följande stycke, som genom sin epigrammatiska korthet synnerligen lampar sig till ett sådant utdrag. Karamell.n Första gång du kyssa vill, står en flicka aldrig still, ropar, flyende sin skytt, pytt, pytt, pytt ! Andra gång du kyss vill ha, kämpar hon, — men du får ta, Flickan hviskar strängelig: Mig, tig, tigh Tredje gången sjelf hon går i din famn och kyssen får, suckar sen ett sakta: Ack! tack, tack, tack !n Hr C. har en talang, egnad att, om den i in riktning lyckligt utvecklas, vinna allmänna ch långvariga sympatier. Vi 2 ppas,jatt dagen