Aftonbladet – 13 november 1837, sida 2

en mezza voce ville säga. Sjelfva madame Catalani, den gamla skolans sista kämpe, använde högst sparsamt denwa, ech tonernas styrka bestämde i fordna dagar till en stor del sångarns rang. Det är isynnerhet i sednare tider man lärt sig inse, att sång ej förnämligast består i kraftyttringar, och m:lle Sorntag var den, som beredde en triumf åt mezza voce, hvarje gång hon lät sitt beundransvärda piano sväfva i rym den, tyst som en andehviskning, men likväl så hörbart, att hvar och en förnam det, icke blott med de yttre sinnena, utan med hela själen. Mamsell JSuringius är i hög grad att lyckönska till det utmärkta anlag hou har i samma riktning och till den ledning hon redan deri erhållt. Också belönades hon af allmäana och hfliga applådissementer. Alla hennes passager utfördes för öfrigt utan ansträngning och utan något af detta skärande i tonen, som äfven hos fulländade sångerskor med stor ryktbarhet någon ging åtföljer deras forte, emedan det ligger i deras röst. Det säges, att mamsell Juringius ämnar, om tillgångar dertill kunna beredas, besöka sångens hemland i södern, för att der fortsätta sina studier. Afven om man icke hade hört detta, ville jag säga till henue: Gå till Italien! Har du ej medel att resa dit med alla beqvämligheter, så tag, såsom forntidens pilgrimer, vandringsstafven till Bom; men gå till Italien! Låt inga bekymmer, inga motgångar afskräcka dig från att blitva, hvad da en gång kan blifva, med den skänk naturen gifvit dig, och den vägledning du redan äger från din förträfllige mästare. Om du då, efter fem, sex eiler tio ar, vill återvända till Norden, så skall du firas och beundras ; men först vilje vi ännu en gång höra din stämma, ty kanske Södern sedan behåller dig, och kommer dig att glömma den stora börssalen i Stockholm. mr — — — — — ——— -.Å..Ärsqnnnsmgmrupnmnmmeenwwmmn