Aftonbladet – 13 november 1837, sida 2

MAMSELL BEATE JURINGIH KONSERT. Den unga sångerskan Mamsell Beate Juringius, hvars ankomst till hufvudstaden vi förut annonserat i detta blad, erhöll ändtligen sin konsert i Lördags på Stora Börssalen. Mamsell Juringius lemnade för fyra år sedan hufvudstaden med sina föräldrar; hon var då knapt utgången ur barnåldern; och endast i några få enskilda kretsar visste man, att hennes röst tycktes lofva något ovanligt. Hon har sedermera icke afhörts, var således vid sin återkomst föga känd, och resultatet var derföre o:kså, att konsertsalen icke på långt när var upfylld af åhörare, ock behållningen deraf, utan tvifvel, högst obetydlig, om den var någon. Sannolikt behöfver Mamsell Juringius icke frukta, att detta skall bända andra gången. Jag har hört äldre sånserskor med ena redan vunnen ryktbarhet mera fulländade och mera säkra, jag har hört rö: ster. med ett större omfång och mera styrka; men jag har aldrig hört någon ung talang, som vid sitt första offentliga uppträdande redan varit så långt hunnen och skänkt mis ett så sto:;t nöje. Det gifves, äfven inom serskilda metoder, olika sätt att sjunga, bvilka ej bero af kompositionen af det stycke, som sjunges. Det är i detta sätt, som lärarens elier skolans konst och sångarens inneboende förmåga, konstsimne cch smak utveckla sig, och hvilket bestämmer den sednares rum inom konstens område. Det har blifvit ett slags vana, en allmän jar gon, att tillägga den s. k. italienska metoden en öfverlastning af fioriturer, som borttaga behaget af det stora och sköna i kompositionen. Man kan ock stundom hafva rätt häri. Siboni är en af de mästare, som genom sina elever öfvertyga oss, att man kan äga den italienska metoden, med alla dess behag, utan dessa öfverdrifier. Mamsell Juringius utförde i Lördags tvenne numror: Bellinis bekanta aria i operan Norma; Borgruinen, romans af Blum, med ackompanjemang af pianoforie och 2:ne obligatvaldhorn, och en polacca af Puccita,. Att hon var timid vid sitt första framträdande, och att detta, i förening med hennes ungdom, kunde gifva den stränge granskaren en och annan anledning att nmärka någon liten osäkerhet; att man varseolef en fruktan att släppa ut rösten till dess fulla omfång, är så naturligt, att ingen kan förundra sig deröfver. Sannolikt är dock, att vilken som helst af våra härvarande sångerskor skulle hafva ganska svår: att utföra hvad M:ll Juringius presterade på konstens vägnar. Men det är egentligen en egenskap, som är utmarkt i hennes röst; det ljufva och milda i sjelfva timbren. En af det åhörande sällskapet, len som här redogör för läsaren, hade för några år sedan åtskilliga gånger det nöjet att vöra Henriette Sonntag, och kunde icke undså att genom mnyssnämnde egenskap hos M:ll uringii röst påminnas om det smältande och beagliga, som utgjorde det egentliga isaraktersdraget den verldsberömda sångerskans tjusningskraft. fven M:ll Sonntag, då hon nyss hade utgått rån konservatorium i Prag, vid ungefär samma Ider som M:ll Juringius, var ännu icke hvad on sedermera blef. Det är derföre icke sagdt, tt M:ll Juringius någonsin kan blifva en Sonnag; men äfven närmaste steget derintill är ett vackert mål på konstnärsbanan. Det var en tid då man ännu ej rä t visste, hvad