Aftonbladet – 13 november 1837, sida 2

len, som tillika är cen sista, lärer innan kor vara att förvänta, och säges komma att inne hålla äfven en mängd förut outgifna, men m sent omsider efter ännu lefvande traditioner noter upptecknade melodier till motsvarand Bellmanska sånger, hvilka förut saknat musik Ombesörjandet af denna dyrbara edition uta den Bellmanska klassiska musiken hedrar des. förläggare, och den Svenska allmänheten stannar hos honom i förbinde!se för det man så lunda, sedan den gamla ursprungliga upplagar blifvit allt sälsyntare, åter eger tillgång till er skatt af melodier, — och dessa nu dessuton utgifna i vida bättre och komplettare skick, är tillförene, hvilka utgöra sjelfva lifvet och sja len i vår nalionellaste och underbaraste skalds oförgänghga akapelser, och hvilkas äkta genia litet och utomordeniliga musikaliska värde sä kerligen afingen framtid skall underkännas. — Kappsäcken, Fragmenter ur min dagbok , är titeln på ett litet helt nyligen utkom met arbete af en anonym författare. Om ocks: ett eller annat räsonnemang deri skulle synas mindre grundiigt, en eller annan anmärkning trivial, eller en qvickhet misslyckad, så är boken likväl i det hela taget icke skrifven utan en viss grad af talang. Åtskilliga teckningar äro icke illa utförda, och det saknas icke prof af hvad man kallar stil. Följande fragment skall derom öfvertyga läsaren. Jag har alltid funnit ett serdeles behag i at besöka kyrkogårdar, dessa, som Tyskarne kalla dem, Guds åkrar. En viss helig känsla bemäktigar oss, då vi träda inom den mur ,som skiljer den fridlysta parken från den öfriga verlden med alla dess små omsorger och bestyr; då vw vandra under dessa majestätiska träd, i hvilkas toppar tyckes susa en stilla andehviskning, och hvilkas lummiga kronor kast: en dunkel skugga öfver den torfva, som vi trampa, och som betäcker våra fäders ben! Det äl (ett eget nöje att betrakta alla dessa oika moInument, att läsa alla dessa inskrifter, hur obe: tydliga och föga originella de ån må vara, at Ise alla dessa olika sätt, hvarpå den efterlefvande saknaden ristat minnesrunor, än gyldene pi marmorklock, än simpelt skurne i det svarta trädkorset. Vi dreja så gerna i denna stilla, fridsamma boning, vi tro oss närmare våra älskade, vi språka med dem så förtroligt, vi hafva så mycket att fråga dem om, och stundom tycka vi oss förnimma deras svar; ty menniskan tror sig ofta bland grafvar och benhus, vidSåsynen af hfvets död, lättast finna nyckeln till hivets gåta; jag fann den icke der, med mindre hopp söker jag den nu i lifvets lif. — En bitter, hemsk, vidrig tanke stör dock ofta det vemodiga nöje, jag känner af en promenad på kyrkogården, en tanke, hvilken väcker vämjelse, och som jag likväl icke kan förjaga. Jag tänker med saknad på bränn-åldren , och önskar, alt vi ännu lefde i den. Det var en herrlig sed, att åt elden, all renings symbol, öfverlemna de sista qvarlefsorne; och det visade långt mera ömhet, kärlek och tillgifvenhet, att 1 urnan förvara det förbrända stoftet, än att utkasta kroppen till föda åt maskarne, och gifva dem till spillo åt den ohyggligaste af alla forvandlingar, förruttnelsen. Med fasa och af sky måste jag slita mig derifrån, då jag tänker på, att i det ögonblick, jag omlindar korset med friska blommor, dem jag vattnar med mina tårar, hå!la maskarne gästabud derunder på den älskade hädangångnes halfruttna öfverlefvor. De gnaga på den kind, jag nyss sett så blomstrande; de gräfva sig bo i de ögon, hvarur kärlekens glans nyss lyste mig till mötes, de krala på de läppar, dem jag ofverhöljde med brännande kyssar, på den barm, som sväilde af ungdom och vältust, på den hand, jag så ömt tryckte mellan mina; ja, de äta sig ända in i detta bjerta, som nyss var kärlekens och dygdens skönaste boning. Ack, hvarföre bränna vi ej våra lik ! Det är svårt att af en så löslig produkt, som denna, förutsäga hvad den okände auktorn, som synes vara, om icke helt ny, åtminstone icke serdeles gammal på författarebanan, möjligen kan i en framtid blifva, i fall han sökte koncentrera sin förmåga på något mera helgjutet arbete. Med klenare ykappsack har dock mången vandrat ut i ve:lden, som sedan blifvit en märk ig man. — Hr P. B. Sköldberg, genom sin Geografi för begynnare, känd såsom skicklig författare for den första skolundervisningen, har så1 a I a RS AT