Aftonbladet – 11 november 1837, sida 2

ifven af kamraters öfvertygelse och önskningar: Härtill fordras föga tid för ombud, som för några månader sedan åtskildes; men för ombud, som ieke samlats på fem år, blifver det, såsom vi redan sagt, ett så långt och svårt studium, att dertill en tid åtgår, som vore under andra förhållanden tillräcklig att afgöra en stor mängd frågor. Här fordras många månader, innan representanterne hunnit se på hvarandra, undersöka hvarandra och veta, till hvem hvar och en kan förlita sig. En lång tid af hvarje session förgår sålunda under en sorts förbistring, ett huller om buller, en jemnkning, ett kännasig-för, som utrötta och förlama både krafter och vilja. En egenhet bar någon gång visat sig. De, som låta högljuddast höra sin stämma mot riksdagarnas längd, passa imedlertid ofta på mot en riksdags slut och framkasta då sina favorit-förslag, väl vetande, att trötthet vid arbetet, icke mindre än vid det oaflåtliga kältet om långsamhet, bereda möjlighet tör genomdrifvande af saker, dem man ej kunnat hoppas att få fram, medan sinnena ännu voro muntra och outtröttade. Man tyckes i sådant fall just icke böra vara obelåten med långsamheten; men skymfandet mot henne ger dock ett så vackert sken af ömhet för det arma folket, som betalar riksdagsmanna-arfvoden. Denna ömhet, d. v. s. ropet om ,riksdagarnes dyrhet,, är hvad mängden egentligen har att anföra mot de långa riksdagarne; och man beskärmar sig gräseliga öfver tanken på ännu tätare riksdagar, emedan det låter insinuera sig, att de då skulle blifva ännu dyrare, en verklig landsp!åga. Utan att uppehålla oss vid den icke otroliga händelsen, att med tätare riksdagar icke hvardera skulle blifva så lång, och följaktligen icke så dyr, vilja vi blott framställa några enkla frågor: Huru kommer det till, att de samme, som högst ropa met riksdagar för de:as dyrhet, tiga beskedligt och icke visa några symptomer af omhet för de skattdragande, när fråga är om andra dyra, vida dyrare saker? Skulle icke rätta förhållandet vara, att de hata riksdagarne mindre för det att de äro djra, än för det att de äro — riksdagar? Skall man tåla en stats-institution, ett element i samhället, ett fenomen i dess gång, endast så vida som de kosta litet? Fruktar man icke att blifva drifven til att erkänna de yttersta följderna af denna sats? Finnes icke andra elementer i staten, som äro ojemförligt dyrare än folkombudens sammanträden? Skola icke äfven de fördömas af samma skäl? Antingen måste man således neka, att en folksrepresentation är en rödvändig iostitution, eller ock måste man medgifva, att kustnaderne för densamma måste presteras, lika väl som kostnaderne for garder, lustläger, hofhållning c. Vi hafva här velat i korthet upptaga några af de allmännaste omstänaigheter, som vanligen komma i fråga vid klagomålen emot riksdagarnes längd. Vi skole en annan dag återkomma till att visa, det just det långa afståndet dem Temellan är till en stor del orsaken till deras dyrhet för landet, och att tätare riksdagar skulle Iblifva vida mindre dyra, serdeles när man tager i betraktande de b:sparingar, de i många andra hänseenden skulle medföra.