Aftonbladet – 11 november 1837, sida 2

vaändighelten att at regeringen olverlemna che godtycklig makt i många saker, som icke tåla ls att lemnas utan ändring eller modifikation un-le der en längre tid; och å andra sidan måstes den grundsatsen, att representationen alltid är! ny, frambringa oupphörliga förändringar och kastningar i administrations-systemet. Då om-lI buden väljas, bekymra sig valmännen nästanlr aldrig att undersöka, hvad kandidaten tänker, e knappast hvem han är, och sedan de sam-lv mmanträdt, åtgår en lång tid, innan natio-(l nen lärer känna dem eller de hvarandra. Delc fleste skola initieras i ärenderna, uppfostras, j5 trameras, bearbetas; och sessionen är redan långt t framskriden, innan någon menniska kan säga, pål4 hvad punkt man står; regeringen vet det icke, ll nationen vet det icke, ombudet sjelft vet det icke. En ny politisk korps måste bildas, sam-l: manröstas och antaga en gifven farg; och innan : detta hunnit ske, är vanligen sessionen redan så lång, att nationen och en god del af ombuden sjelfva begynna knota öfver dess längd. Det är väl sant, att någon del af representanterna är ständig; men denna äger icke mera någon öfvervägande inflytelse, såsom den fordom ägt; de valda stånden hafva begynt insej sin styrka och intagit den ställning, som dem tillkommer. Allt det frö till ett bättre, som! ligger i denna de valda ståndens sträfvande, blif-. ver imedlertid nästan ofruktbart genom de lån-(: ga mellanskofven mellan riksdagarna. Hvarföre 1809 års lagstiftare ökade till fem år den re-l dan nog långa mellantiden af tre, som var ve-l dertagen mellan 1720 och 1772, är svårt att inse, i fall det icke skulle vara för att visa, det! man icke önskaue och åsyftade en — frihetstid. Och sannerligen man har att frukta något dylikt; afven den förträffligaste representation, samlad hvart sjette eller sjunde år ), skulle icke kunna följa och kontrollera styrelsen på ett sammanhängande och verksamt sätt; och hvad skall då en genom sjelfva sin sammansättning paralyserad, söndrad, förförbar riksförsamling kunna aträtta? Vi försvara visserligen icke det engelska och franska systemet, enhgt hvilket samma ombud bibehållas i sju år och således sammanträda sju gånger utan nytt val; men vi anse det dock vida bättre än det svenska, enligt hvilket endast en session äger rum på nära lika lång tid. Det ständigt nya valet förbättrar icke saken det ringaste, under dylika förhållanden. Huru onaturligt det långa uppskofvet är, kam man temligen sluta deraf, att ingen laguma riksdag fanns från 1809 till 1823. Nödvändigheten att rådgöra med folksombuden måste vanligen befnnas inträda oftare. Efter 1813 har deremot blott en urtima riksdag inträffat; och föga hafva vi någon att vänta, allt sedan Ständerne begynt visa, det de kunna uttala något annat ord än ja. Lyckligt är, om icke med obenägenheten att se dem ätven skulle förena sig ett systematiskt sträfvande att göra sig lös från tvånget af deras verkligen gifna föreskrifter, och afvika från deras beslut i ämnen, der de ensame äga besluta. Flera länders häfder visa prof af ett dylikt stretande mot lagarna och folkviljan; och frestelsen att våga hkadana försök kan ökas genom den åtminstone femåriga friheten från all kontroll, ; hvilken redan för sjelfva tidens längd måste leda till ansvarslöshet, då flere af s:yrelsens högsta orgarer alltid under en sådan tid afgå eller ändra platser, jemte den maximen: kommer dag, kommer råd — en maxim, som ofta gör ag gällande hos menniskor med inskränkta vyer och svag, ljum vilja, så snart de icke se riset öfver sig i nästa ögonblick. Efter fem års fördepp är det dessutom mindre troligt, an efter jett a två års, att ombuden äga ett hbfligt minne af och nitälskan för, hvad de förra gången förfaktade. Mängden måste af handlingar och andras berättelser inhemta ny kunskap eller få sitt minne uppfriskadt; och deras nitälskan blifiver då jemnförelsevis ringa. Dessutom företer denna lärooch påminnelsetid ett ypperligt tillI fälle för värfning, splittring och alla slags in triger, som hinna vara färdiga, innan någon allImän anda, något begrepp om egen ställning j hinner utbilda sig. Det är icke nog att samlas Imed en hop egna och kommittenters begrepp Jom behof eller missbelåtenhet; dessa måste utI bildas till ett klart medvetande af hvad som finnes utsigt att ugrätta, d. v. s. till kännedom I) Hvart femte, säger väl grundlagen; och I vår representation är icke tillräckligt i öfning, för att ens läsa rätt svenska. Annorstädes UU ooo LÄ. I oo SH 00 a NA