Aftonbladet – 11 november 1837, sida 2

OM LÅNGA MELLANSKOF MELLAN REPRESENTANTERNES SAMMANTRADEN. Då ett folk äger sjelf deltaga i förvaltningen af sina angelagenheter och stiftandet af sina lagar, uppstår naturligtvis den frågan: huru träget skall detta deltagande utöfvas? skall det anses ske oafbrutet? eller skall det då och då ske, blott för att likasom icke låta styrelsen alldeles gömma, att ett folk-element finnes i lagstiftningen och beskattningen? Sverge är nu mera i Europa det enda konstitutionella land, hvars representation icke anses oafbrutet existera. I andra länder wäljas I folk-ombuden för vissa år och sammanträda så ofta lagen bjuder elier styrelsen under samma! tid vill höra folkets röst och öfveslägga med: det om statens angelägenheter. 1 Euvgland och Frankrike väljas ombuden för sju år och innehafva förtroendet, ända till dess deuna tid tilländalupit, så vida icke styrelsen tror sig behöfva — eller rättare våga — vädja till vya val, hvilket i England kallas att inhemta nationens; tanka. Detta förutsätter alltid en viss brytning och hvilar på den supposition, att nationens öfvertygelse och wilja ändrat sig, sedan valen sista gången skedde. Den verkliga meningen är dock oftast, att man hoppas kunna rmed me-: ra framgång sätta intrigen i verksamhet och samla omkring sig medgörligare representanter. Försöket är imedlertid så vådligt, att det göres blott i högsta nöd, eller i den händelse att ett kabinett, som understödjes af regentens personliga böjelse, blifvit eller fruktar att blitva öfverröstadt af den varande representant-kourpsen. Skulle då så illa åtbära, att hvarken nationens opinion verkhgen åndrat sig eller intrigen och intimidationen förmå åstadkomma en mera gynnande representantkammare, då är det befintliga kabinettets timma slagen, och ett nytt system, och det med nya styrelse-organer, måste inträda. Enligt sakens natur ligger visserligen ingen orimlighet i en omvändelse,hka litet i politik som i religion; men nationens trygghet att icke blifva dragen vid näsan af jonglörer och väderhanar, synes fordra, att hvar och en, som gör anspråk på namn af statsman, icke låter tumma sig af omständigheter och kärlek till embete. Utan detta vilkor kan folket aldrig våga anförtro sina angelägevheter i någons händer, och alla val, alla om:östningar blifva ett tärningspel. Det är något for mycket korttänkt att vilja göra s:g lust.g ötver den engelska sedvanan, (som håller på att afven vinna insteg i Frankrike) att, då en ny statsmanna-kandidat — och hvarje representaut foreställer en statsman såvida som han skall afgifva sin röst öfver statens vigtigaste ärender — uppträder, examinera honom i hans politiska kateches. I Sverige skulle det vara en löjlighet, så länge omständigheterna hafva så mycken magt med både representanter och styrande, och de med hvar dag blifva klokare. Man har här med ifyver och bäfvan stridt mot ansvarig styrelse; och att denna betyder detsamma med konseqvens och fasthet i politisk öfvertygelse, är icke svårt att in.e, om man vill, likasom det är klart, att anspråk på bibehållande vid embete under alla systemer är ingenting annat än anspråk på rä tighet att efter behag ändra politisk tro, eller rättare att äga ingen. Ty en man af bildning och karakter skall, äfven om han icke tror sig böra verka något i en styrelse, icke ens vilja vara med deruti, i fall den tager en gång, som han icke gillar. Denna envisa strid mot ministeriel ansvarighet hänger oförlikneligen väl tillsamman med försvaret för ett representationssystem, deruti bestämd, och fast politisk tro betraktas såsom öfverflödig och det får bero af en slump, hvad politik den valde kommer att omfatta. iDetta åter står i sammanhang med långa mel