Aftonbladet – 30 oktober 1837, sida 3

Den käcke general Monk dUser gaf order ill afmarschen, och hela denna arm, sammansatt af så olika beståndsdelar, framrycker med hastiga steg på Bonas slätter, längs stränderna af Sybus, som flyter ned i en djup klyfta. Oförmodadt springer ett vildsvin fram midt ibland lederna; jägare och Beduiner skynda att förfölja det. Ett, två, tre, tio, femton, tjugu sådana djur ejusdem generis, som blifvit störda i sma fristäder, rusa upp och fly åt alla riktningar. Genast upphör all ordning; ett allmänt hurra skallar genom slätten, som nyss förut var så tyst och ödslig. Dessa olyckliga djur, som muselmännen förut icke alls tänkte på att förfölja, ; anseende till deras likhet med ett beslägtadt busdjur, se sig nu inom ett ögonblick angtipne, stängde och jagade på alla håll. Hvyart och ett omgifves med en hotande krets af vapen och ryttare; kulorna hvima och nedslå omkring dem, som en bagelskur ; sjelfve herrar ondersökningskommissarierne glömma för några ögonblick sina allvarsamma uppdrag, blanda sig utan omständigheter i jägarnes hop, och en af dem nedlägger med ett enda skott de, äldsta af bandet. Fåfängt söka vildsvinen sin tillflykt under hästarna och glömma till och med att begsgna sitt fruktansvärda försvarsvapen; de kunna icke undgå det öde, som hvilar öfver dem. Några söka att simma öfver floden; men en väl underhållen eld träffar dem och färgar vågorna med deras blod. Snart ligga 12 stora hk på mar ken; två eller tre af dem lastas på kärror, för att skickas till Bona; de öfrige lemvar man med förakt till föda åt hyänorna och schakalerna. På det sättet kommo vi till Sidi-Dendens kulle. Der blomstrade fordom en romersk koloni, enligt hvad traditionerna och några spridda lemningar bevittna. Från kullens höjd omfattar ögat en vidsträckt slätt, åt öster och söder begränsad af imposanta berg; åt nordrvest följer det med hänryckning Sejbus-flodens ota— liga krökningar, hvars litt krusade böljor förråda Medelhafvets granskap, hvari den går att förlora sig. På höjden ligger em graf; der hvilar em from och vördad Marabut. Vi slogo oss ned emkring dess menument, för att intaga en lätt måltid, sittande på em gammal stads ruiner, under det en del Araber med andakt inträdde i monumentet, för att der förrätta em kort bön. ÅAndre, etrognare eller likgiltigare, afplockade den taggiga frukten af kaktus eller Barbariets fikonträd; sedan de med sina yataganer kenstmässigt jafskalat barken, läskade de sig dermed och bjödo äfven Europeerna sådana frukter. (Slutet följer.) rr rr rr TENTA KRESTNA TTR