Aftonbladet – 30 oktober 1837, sida 3

synes saäaledeS vara utu CTUTISSPrv sf MM EE Med hvad stolthet måste ej hverje Frans man hafva läst Monitören, som underrättade honem att Frankrike kunge skryta af femtio stora män, dem ingen menniska någonsin förut hört talas om FN nn EN UTFLYKT TILL AFRIKA. (Ur en Fransysk resandes dagbok.) Jag anlände till Bona i September 1833. Ehuru bedröflig och moneton anblicken af Algier fordom var, hade denna stad likväl, jemförd med Bona, ett utseende af elegans och prakt. I Algier finnas åtminstone, innanför de nakna murarna, iialiensk marmor, artistiskt skulpterade kolonner, förgyllningar, divaner och springkällor, med ett ord, det som utgör den österländska lyxen och gifver denna en poetisk anstrykning. I Bona deremot råder den beklagligaste harmoni emellan utoch insidan. De tränga och låga husen, af fyrkantig form, likna en samling af stora myrstackar, och innantill, hvilken fattigdom, hvilken prosaism, hvilken frånvaro af all beq ämligbet! Vid åsynen af dessa trånga och osunda kyffen, der råttor och vämjeliga insekter valt sitt hemvist och upprätthålla sin besittningsrätt unguibus etrostro, tviflar jag mycket på, att äfven den beslutsammaste resande och orientalist skall kunna återhålla en längtansfull suek efter den europeiska beqvämligheten och trefnaden. Et dulces reminiscitur Argos. Man måste verkligen beklaga de stackars menniskor, som äro dömde att lefva och stundom äfven att dö på denna ort, som himmelen tyckes hafva förskjutit. Dock bör det erkännes, att den fransyska industrien redan börjat utvidga några gator och, i stället för oformliga stenrösen, uppföra hus i helt och hållet parisisk smak, såsom hon gjort i Algier, ! der man redan har tre Rivoli-gator, nemligen Bab-Azoun, Bab-el-Oued och Strandgatan. Men låtom oss lemna Bona så fort som möjigt, och göra den afrikanska kommissionen sällskap till Sidi-Denden. Så heter en kulle, belägen på en vidsträckt slätt, ungefär 3 lieues sydvest från Bona. Det är en af dessa positioner, som bäst tillåta att döma öfver landets allmänma utseende. Beklagligtvis är det i Afiika icke rådligt, att företaga någon utflykt utan en ansenlig eskort, om man icke vill äfventyra, att en Beduin, som råkar befinna sig inom skotthåll, får det infallet, att skicka en kula under ens adress, öfvertygad, det Mahomet, efter en så ärofull bragd, icke kan underlåta att för honom öppna sitt paradis. Huris, de blåögda jungfrurna, ha spilt mycket blod, sedan en fanatisk lära gjorde deras ynnest till lönmo:dets pris; men om du, goxe läsare, Idenna gång vill följa oss till Sidi-Denden, skall ldu icke behöfva frukta ett sådant missöde. Vi ha till en början ett vackert infanteri-regemente, som formerar jögarkedjor till höger och vens:er, samt framför och efter oss, för att beskydda vårt tåg. Dertill hafve vi desse ryttare mad långa skägg och blå tunicker med guls I revärer, anförde af en ung och lysande officer, Hl öfverste-löjtnant Chabannes; de äro Afrikas jägare. På deras krigiska och stundem något oroliga hålining skulle ni tro er igenkänna dess: ryktbare Reiters, hvilkas blomstringstid val 16:de scklat. Känner ni denne musulmanske ryttare, son rider framför en korps turkisk milis, och tum: -llar om sin eldige häst? Denne moderne MalekAdhel, denne präktige mameluck, denne ny Murad Bey, är befälbafvaren Jussuf. Här se ni ett besynnerligt kavalleri; det är de två ara biska stammarnas Karesas och Beni-Ourgin hvilka hgga lägrade utanför Benas portar och under dess kanoner, samt följaktligen äro vår vaturlige bundsförvanter. Hvarje gång armel tågar ut på någon expedition, resa sig dess stammar i massa och förstärka våra leder Någre utvalde män äro väpnade och ekiperade men deras antal är föga betydligt. De öfrig linfinna sig halfnakne och ridande barbacka p hästar utan sadel eller betsel. Denna brist be kymrar dem för öfrigt föga, de afhjelpa den ge nom att draga hästens mahn till hoger eller ven ster, efter omständigheterna. Flere af dem haf va icke en gång några bössor, men stålla si icke desto mindre bland våra bundsförvanter vapnade med sitt personliga mod. Desse äro som man påstår, de numidiske ryttarenas verk liga efterkommande. Jag får derigenom inge särdeles hög tanka, hvarken om Jugurtha elle Massinissa. Man inser lätteligen, att Frankrik scke kan med säkerhet räkna på ett sådant stöd n IN pb mv r Oo uu