Aftonbladet – 14 oktober 1837, sida 2

. t PH ua vr a I if ljus 1 fönster än allmänt nyttiga andamäl. rn I I HVARFÖRE OMBYTA SÅ MÅNGE MED AREN POLI!ISK ÖFVERTYGELSE. Vempora mutantur, et nos mutamur in ilis — Frinerre Ludvig Johansson Boye tackar Gud, att han blifver klokare med hvar dag; Hr Askelofs opinioner ändras af ställningar och förhållanden, Hr von Hartmansdorff påmiuner sig år 1837 sannolikt icke gerna åtskilliga af sina anföranden vid 1823 års riksdag. Mångfaldiga flere exempel af samma slag erbjuder innu våra dagars historia. Men det är icke blott en olika position i samhället, som man ser åstadkomma en olika politisk öfvertygelse; ifven hos personer, som fortfara på samma bana, ja på samma plats, finner man en sådan forändring inträda med tiden. De märkbaraste exemplen härpå lemnar en stor del af de män, som hufvudsakhgen deltagit i detnärvarande seklets första politiska skiften ivom fåderneslandet. Det är bland annat bekant, hvilket brinnande nit för de hberala 1dcerna var gängse vid universitetet i Upsala under loppet af 1790 talet, då sinnena nästan öfverallt upptändes af den första fransyska revolutionen. En ordentlig förening eller klubb med revolutionär syftning bildades der, af unga larare och litteratörer, hyvilken var känd under namnet Juntan, och det är ingen tvifvel att det var detta mouvement i sinnena, som sedan uppenbarade sig i resultat vid 1800 års riksdag, och kanske iemväl såsom grundorsak hade någon deli 1809 års stats hvällning. Nästan alle de personer, som den tiden gjorde sig kände såsom mnotabiliteter, eller mest prononcerade sina åsigter, såsom båda Silfverstolparne, Höjer, fosenstem (Erkebiskopen,) Ad, Göran Mörner (n. v. StatsRådet,) ffans Järta, Mannerheim, Jacob Cederström m. fl, voro för några och 30 år sedan af cåvarande regeringen ansedde så som verklige Jakobiner, och man omtalar älven, att itskillge af dem hade prydt sitt sangtak med den röda mössan. Alla desse, ål minstove de som fått upplefva 15 tll 20 år på det nuvarande århundradet, hafva imedlertid sedermera ölvergått ifrån sina dåvarande ultra republikanska 1dåer om frihet och jemulikbet, till alldeles motsatta och hylla pu samtligen nästan lika ifrigt ultraroyalismens läror. Dock icke nog med, att på detta sält personer, som i sin ungdom varit enthusiaster för fribetsidberna, vid tilltegande år förbytas till, såsom de sjelfve kalla sig, konservative, det vill säga hatare af reformeina; även inom en kortare tidrymd af några få år finner man stundom en reaktioni tänkesätien, som skapar en ölvervägande opinion hos mångden emot samma läror, som förut väckte den mest allmänna och lifliga sympati. Vibafve hört, — och månge säkert med oss, — personer som fällde tårar af rörelse och förtjusning vid underrattelserna om julirevolutio nen i Frankrike och det hjeltemod, som der vid ådagalades af folkmassorna, men nu fördöma och pestera öfver dem, som yrka på reali serandet af julirevolutionens principer såsom öfver sam hällsförstörande anarkister; mången som me. det varmaste deltagande följde Polackarnas strid for sin sjelfständighet, och nu betrakta hela deras uppresning endast såsom en beklagiig folkyra; vi hafve hört dem, som, när Tyska Förbundsdagens ryktbara dekret utgafs, hvarigenom den heliga alliansen lade yttranderätten och de min dre tyska staternas sjelfständighet i bojor, yttrade, att Tyskarne icke voro värde friheten om de fördrogo detta våld, men icke destomindre nu betrakta alla dem, som tänka på medlen eller möjligheten att en gång kunna afkasta bojorna, såsom vådliga och snart sagdt löjliga fantaster,