Aftonbladet – 14 oktober 1837, sida 2

P Rn VV Ry AR SR hed on f jargonen inom några koterier eller chiquer, om anse sig företradesvis vara i besittning af ;pinionen, hvilket ock så till vida kan vara srundadt, som de åtminstone äro temligen pålitiga visare af dagens vindkast, samt vid värdsusbordet eller spelbordet gifva utslag öfver dasens händelser och strdsfregor och utdela reputationer — Dessa koterier äro ingalunda i sin egen mening några ultras eller egentligen konservative; ce kuona till och med mockera sig i smått ofver Justemilicun, och skulle anse för ratt oartigt att klassificeras bland dess anhängare; de kalla sig i stället med den vackra benämniugen af moderata liberale, hvilket ej hindrar, att man bör sväsja öfver Fransmännen, beröma Ludvig Filips politik, och tala med ett slags halfförnämt förakt om Amerikanerne, samt i synaerhet finna en löjlighet i samma idter, som man förut sjelf med värma omfattat. Hvadan kommer denna föränderlighet i tankesätten? En undersökning härom vore utan wvifvel af stort intresse. Att äfven personer med i öfrigt fast och stadgad karakter stundom äro underkastade densamma mer eller mindre, ser man alla dagar. Häraf uppstår en naturlig fråga, hvars lösving måste medföra ett oberäkneligt inflytande på hela sträfvandet inom sarahällsideernes verld: Äro begreppen politisk frihet och tanken på mensklighetens emancipation endast vackra ungdomsdrömmar, som tala med fantasiens makt till käuslan, men som nödvändigt måste fly likt luftiga genier för lifvets verklighet, och är det egentligen mera mognade och upplysta begrepp, mera klarhet och djuphet i förnuftet, som med åren förer så många ofver ull de konservativa eller stationära lederna? Om så förhölle sig, är det icke mycket värdt att spekule:a på samhällstheorierna, ty man visste då på förhand, att sådant endast vore ett Sisyfus-arbete, och att stenen, som man gör sig möda att få upp till klippans spets, genast åter skulle rulla ned i djupet. Utan att ingå i en sådan fullständigare undersökning, hvilket skulle blifva!mera omfattande, än omfånget af en tidningsartikel kan medgilva, behöfver man, med någon kännedom af verlden och menumiskorna, endast med lugn betrakta frågan på något närmare håll, för att finna, det orsaken till den politiska vexlicgens fenomener alldeles icke är sådan, som nyss nämndes. Väl måste man inrymma något åt skillnaden emellan ungdomens fallenhet att omfatta poetiska bilder, som mera tala till bjertat och känslan än till det pröfvande förstandet, och mannens for beräkningen och det reela; men sjelfva denna omständighet leder till ett a: gument lika mycket emot, som för dem, hvilka påstå, att de politiska frihetsideerna endast tillhöra ungdomen. Det hufvudsakliga skälet emot detta påstående ligger nemligen, enligt vår öfvertygelse, just der, att den största mängden individer och icke blott ungdomen uppfattar de politiska begreppen för mycket i deras allmäinlighet, utan att pröfva deras grunder och tillämp ning på hva:je samhälle serskildt, samt på det praktiska lifvet. Att personer af alla åldrar, af annars aktningsvärda egenskaper och ingalunda flyktigt lynne, icke sällan ryckas med i strömmen af de reaktioner, som dagens polbtiska händelser frambringa, är ett bevis på denna sats; ty det är gifvet, att om blott alla samhällsteorierna vore klart definierade och åtskilda från hvarandra i bezreppet, och deras olika inflytande på lifvets ohka förhållanden så utveckladt, att hvar och en kunde från början bestaxxma sig i valet, så skulle kanhända mången genast affidla från frihetens leder, som i början tillhör dem, men de:emot hvar och en med niagon stadga i själen, sedan han, efter noggrann profning, en gång slutat sig dertill, qvarblifva dervid for allud. Ett nära oss liggande exempel i denna väg lemnar oss repr esentationsfrågan. Första aldelningen af denmua fråga är redan så vida utvecklad, utom dem, som äro rent af bundne genom sin ställning att önska alla inrattningar såsom verktyg åt makten, och svurne anhängare till allt gammalt, som anse statens hela styrka just hgga i dess historiska kentinwtet, det vill säga, i vördnaden för det förflutna, finnes knappt någon, hvilken icke erkänner, att den närvarande ståndsrepresentationen är bristfällig och att en reform deruti behöfves. De mest otvifvelaktiga opinionsyttringar från alla delar af landet hafva bhfyvit gifne i detta hänseende. Dessa hafva varit lika nödvändiga som välgörande fär att visa att hricsterna allmänt centan