Aftonbladet – 11 oktober 1837, sida 3

ira och gagn; men i alla fall har i detta mer än i några andta värf cen högst omoraliska satsen gjort sig gällande att ändamilet helgar medlen. biplomatien har härigshom uträttat stora saker; men hvad man med full öfvertygelse önskar säga är, att denna konst är svag mot hvarje annan, än den svage, och att hon skulle fördunsta inför den sanna styrkan, om hon en gång möter en sådan. Om en stat af andra, eller till och med tredje ordningen, vågade med kraftig hand slita sönder det nät, hveri diplomatiker insnärjt henne, om hom vågade tala ett fritt och sjelfständigt språk, om hon vågade gå sin egen väg — få vidt denna vore upplysningens och reformernas — hvad skulle väl hivdra henne? måvne de stora mekternas meteriella styrka? tror man då verkligen, att de skulle drista använda denna, att de skulle med här makt öfversvämma ett land, mot hvilket de ej kunde anföra andra klagopunkter, än att dess styrelse på ett förståndigt sätt hyllade tidens anda och rådfrågade sitt folks onskningar? Nej, de skulle icke våga det. Så stolte och öfrerlägsne de än tyckas vara i sill språk, så rädde äro de i sjelfva verket, att uillgripa något annat vapen än pennan; de känns, af en hemlig instinkt, på hvilken ihålig gruna deras makt hvilar, och de viga ej blottställa den för en strid emot! tiden. De veta, att Jenna opinion för Jugnets skull, fördrager mycet i smått, men fördrager det blott till en viss grad; de skulle ej våga trotise henne genom ett öppet anfall, och de skulle frukta den smitta, som de liberala idegrna skulle sprida bland deras egna härars leder, i fall de äfventyrade att fera dem till en strid mot dessa. Man skall häremot invända, att de vågade sådane härtåg mot Spanien, mot Neapel, Sardinien och sednast mot de Italienska staterna. I Men detta skedde på regenternes begäran, för att understödja dem mot nationen. Den första styrelse deremot, som förenar sig med sitt folk, när folket är så qvalificeradt, att det förstår tidens och sitt eget behof, denna styrelse Iskall ur diplomatikens fjettrar emancipera icke blott sig sjelf, utan äfven Europa. Men då vi sålunda betraktat diplomatiken i stort och dess allmänna verkningar, få vi ej för3 lbise en sida deraf, som 1 ekonomisk synppuakt faller mer i dagen, som för mårgen stat har deri sin enda betydelse, och som, om den icke tyoger serdeles mycket på vågskålsn af statens sjelfständighet och storhet, åtminstone tynger på budgettea. Vi mena hvad man vanligen kallar den diplomatiska korpsen. Detta ämne förbehbålle vi likväl åt en tredje och sista artikel. (Forts. följer.) Fn TTR