Aftonbladet – 11 oktober 1837, sida 3

LURENDREJAREN. (En scen på hafven. (Slut trån gardagsblodet. Samtelet, sem troiigen ej kommit att stantva af brist på ämnen, albröts genem styrmarnens mträde i kajutan. och tillkäcnagifvande att de bestämda balarue redan voro inlastade ijakten. Tiden var dyrbar, och, efter några i största korthet gjorda ömsesidiga Otvesenskommelser, beträtlande nederlagsplats lör va roma, deras sorgfalliga vård och dylkt, åtskiljdes de båda kontrahenterna i samma vänliga tförtiulighet, som utmärkte deras möte. Kaptenen sterde genast mt till hals, men vår gamle kund, scm vi numera Åter se vid rodret på sin skuta, sökte husten med det honom anfortrodda godset. Några stunder al en orolig spärnivg förflöto. Man kom udden så nära, att bränningen mot strandklipporna ej Wera blott sågs, utan älven tydligen kunde horas. Intet segel syntes, och endast en skara mås.r utbredde sina hvita ving:r ötver hållarne och vågen. Jakten flög i kapp med stormen. Ardiligen Jurok den som en blixt iörbi den skomhöljda udden och vände redan liksom segrande inåt fjärden. Då viste sig rörliga ljusa strimmor mellan traden på en nära belägen holme, och straxt derpå hoppade på mindre än ett halit kanonskotts afståud den truktade slupen iram i sundet, och dominerade passagen. Ett gladt sor! meilan afbrutna kemmando-ord hördes från den, och ignal-flaggan svifvade opp mot toppen af Vår gmle vän hade i samma stund ka1åg redan med svällda segel ut dess mast stat om sin jakt och förbi udden. Ett skarpt skott från tullslupen, hvars kula tog vatten några famnar akterom den lilia jakten, törklarade och gat vigt åt flaggans mening, i det Ogonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden, och de båda fartygen af den skulle for en handavänning undenskymmas för hvarandra. Klar att ge akt på slupen, gosse, ropade den gamle till den 48:årige ynglingen, hyars bekantskap vi här tillförene gjort. Klar att se akt, svarade ynglingen, slupen syns redan, nu klaresar han udden, han sår med selvadt bomsegel, han skjuter god fart. Syfva grffeln,. kommenderade den gamle, yinden knappar af så mycket den hinner. Krän,er slipen, frågade hen vidare, flan släpper ut sina ret, svarade gossen, han reder sig godt, jag tror viicke sinna mycket. Kapa joll linan,? brefallte gubben åter, vi hade kunnat taga jullen ombord förut. så hade vi haft den ; behåll. Huru ligger slupen opp i vinden ? Hans bemsegel står bra, men hans klyfrare lefver förr än vår,? svarade gossen; nan kan ej på öfverom klippan med denna kurs; han kan taga farväl at oss, min far, Vi gå lätt ölver udden, sen julen kom bort. Vi vinna. — Hvad? nu ränder han rakt på oss, båda hans segel lelva. Ett skarpt skott dundrade från slupen i detsamma, och en, svärm drufnagel flög hvinande kring den Hlla jakten. Som en i flykten träffad fogel rediöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende fartyget tillsamman; ett skrot hade träffat gaffel-nocken och afslagit tåget, hvaref den hölls oppe. Den käcke yuglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck och flög somen pil opp i masten. Stick bly i min skälbössa, sade gubben med myc