Aftonbladet – 29 september 1837, sida 2

Carlskrona den 23 Sept. Åtföljd af tusendes,) älgångsönskningar, lemnade vår Nådigste Konung rid middagstiden denna stad. Dagen förut på förniddagen besökte H. Maj:t Kongl. Skeppsvarfret, der renne under nybyggnad varande fartyg uppkallades, reml. en fregatt om 40 kanoner: Eugenie, en 18 canoners korvett: Carlskrona, och en skonert: Actif. Före ingången på varfvet täcktes H. Maj:t åta K. Flottsns Sjoartilleri rgemente paradera och lefilera. Derefter intog H. Maj:t en i stadens Socistetshus af befälhafvande Amiralen, Friherre Lagerbjelke, gifven diner, till hvilken en stor samling af Sorpser, Stater och Borgerskap var inventerad, och bå aftonen täcktes H. Maj:t hedra en i Frimurarelocalen tillställd, talrikt besökt, dans-societet med Sin Höga närvaro. Då, liksom aftonen näst förut, voro ula hus vid de till denna lokal ledande gator rikt och med smak eklärerade — H. Maj:t har under Sin närvaro befunnit Sig väl, och lifligheten i alla H. Maj:ts rörelser vittnade tydligt om den sällsynta viÖr, vår åldrige Monark ännu äger Jemte andra här lemnade vädermålen af Kongl. såd. täcktes H. Maj:t, utom flera utdelta gåfvor och sratilikationer, md Kongl, frikostighet hågkomma stadens fattige medelst tildelande af 4C0 Rdr banko, samt anslå 1000 Rdr r:gs till uppfostringsbidrag för stt barn, åt hvilket H. Maj:t täcktes låta teckna Sig ;asom Fadder. (Carlsk. Vecko bl.) TEATERN. Afsked och Återseende. Komedi i 4 akter af författarinnan till Fästmön från Hufvudstaden. (Prinsessan Amalia af Sachsen.) Grefvinnan Emelie von Werdenbach, en 36årig enka, har tvänne pupiller, den 20-årige Baron Hallerfeld och den 16 åriga Ida von Grinau. Det naturliga och teatermessiga är således, att de båda unga bli kära i hvarandra, och att denva kärlek slutas med ett giftermål, ty 16 och 20 år är just rätta tiden att gifta sig, isynnerhet på teatern. För d tta mål, giftermål skulle vi säga, arbeta jemväl Idas farbroder, herr von Grinau, Idas piga, den gamla Sara, och för tretalets skull äfven Ida sjelf, som tror sig älska baron Robert. Denne har likväl, emot all loflig sedvana, fått det infallet att bli kär i grefvinnan, hvars ålder utgör jemt så mycket som hans och Idas tillsammans. Grefvinnan finner väl, med en viss hemlig förnöjelse, att hon gjort en eröofring, och hennes spegel, som hon derom rådfrågar, förklarar henne också, att detta slldeles icke står i strid med det möjliga. Förnuftet och känslan för det skicliga ölverväga likväl hos henne den qvinliga fåfängan. Imedlertid måste bon inse, att ett tvärt afslag på frieriet skulle göra ynglingen olycklig inför hans inbillning, — kärlgken hos honom existerade ju blotti fnbillningen — och det som var ännu värre, hon upptäckte, att ett sådant afslag skulle störta honom i forderfvet ; ty, på en framkastad vink om det olämpliga i ett giftermål mellan envkan efter en utmärkt man, och en yngling utan plats och anseende i samhället, fattar han helt enkelt de! beslut, att resa till Paris och London och dei I störta sig i förströelsernas hvirfvel. Hon lofvai baronen alltså att gifva honom sin hand, nät I ban, genom en nytt:g och hedrande verksamhet, förskaffat sg hvad han saknar, och, föritjust öfver detta löfte, beslutar han att genas jegna sig åt embetsmanna banan, på hvilker han, såsom baron och ägare af 300,000 Rdr. naturligtvis äger de mest lysande utsigter. Grelvinnans löfte åtföljdes likväl af en förseglad ori der, med befallning att ej öppna den förr är på deras förlofningsdag. Ida skickas nu till en pension i staden, och dermed slutas andra akten. Då den tredje börjar, äro tvänne år förflutlarna Tdac uäunnfastran är fölländad. och Robert