Aftonbladet – 29 september 1837, sida 2

erSoal, OCH CH MINUfv Vvaltiy SM stvla Pptr ans. Kanske får man tillägga: dertill fordras fven en teaterpublik, hvars ästetiska digestionsorganer icke blifvit så strängt härdade genom Paul Clifford, Osynlige Bröderne, Blykamrarna Venedig och dylika starka varor. Ett skäl för denna sednare förmodan hade man deri, att den ende, som under pjesens lopp hugnades med något tecken till bifall, var Fru Bock den gamla Sara). då hon vid ett tillfälle svajade ut af teatern. Fru Bock är visserligen ganska god i sin rol, men hennes rol var likväl en af de obetydligaste, ehuru en viss del af auditorium kunde sentera den. Fru Eriksson åter, såsom Grefvinnan, förvärfvade blott ett tyst erkännande af sin talang, ehuru hon utom all fråga var den, som bäst attrapperat karakteren hos den person, hvilken hon föreställde, och ehuru hennes spel rojde denna bekantskap med den goda tonen, som man företrädesvis finver hos henne och hvar hon på vår teater åtminstone aldrig varit öfverträffad. Hr Stjernström, såsom Robert, spelade med värma och liflighet; men den fint bildade verldsmannen fanns icke hos honom. I synnerhet sårar det sjelfva den vanliga höfligheten, då han, 1 stället att vid sitt hjerta förvara Grefvinnans uppbrutna bref, som måste vara honom så dyrbart, kastar det på marken, för att hafva händerra fria att fatta Idas. Mamsell Ficker var Ida, preeist på samma sätt, som hon är allt annat. Hr Svensson var den hederlige Landtjunkaren Grinau, och den bonhomie, som alltid utmärker honom, var här på sitt ställe. En underordnad personage, som vi glömt att nämna, är en Grefve Bibench, en fantasmagori-gestalt, hvilken framträder som friare till Ida, men endast för att åägga Robert och förmå hans hjerta att så mycket svarare förklara sig, hvartill, som man vet, en rival är ett förträffligt retmedel.7 Den speltes af Hr Habicht, men som var något för stadgad att passera för Akademikamrat med Robert. Stycket gjorde intet särdeles mtryck, sannoolikt derföre att det icke har mycket hvad man kalltr sceneri. Huset var långt ifrån fullt. Det har under de sednare åren varit vanligt, att endast nya stycken kunnat fylla sslonpgen, några få af de gamla och godkända, i synnerhet lyriska, undantagna. Nu har likväl äfven sådant förändrat sig, och den na pjes är den andra nya, som närvarande spelI termin blifvit gifven I för r föga mer än halft hus. FÖRR OCH NU OM TRYCKFRIHETEN. Eu bidrag till pressens historia. Vi fortsätta bär nedan att, utur den i gårdagsbladet citerade artikeln i det år 1811 utgifoa bladet Polyfem, lemna våra läsare några vidare underrättelser, huruledes Svenska Minervas redaktör tänkte om tryckfrihet och yttranderätt, innan ställningar och förhållanden inträffade. Det intressantaste sättet att visa, hvad tiden på bemålda redaktion åstadkommit, vore att i en spalt bredvid trycka, hvad samma redaktion nu tänker, eller rättare säger sig tänka, i samma ämne; men det sednare är sannohkt så kändt, att en slik åtgärd är öfverflödig. Så lyder fortsättningen af utdraget: Som jag ofvanföre sagt, är det fåfängt att söka någon bland tryckfrihetens fiender, som rakt fram angriper dess princip. En sådan paradox tarfvar mera geni till sitt blott skenbara försvar, an desse herrar ens kunna göra sig begrepp om. De våga sig icke en gång så långt ut, att de skulle påstå dess olämplighet för Sverige enskelt. Allt detta skulle leda dem in i en labyrint af resonnementer, der deras taloch slutgåfva oförtöfvadt skulle öfvergifva dem. Hela deras Arsenal består af följande tvenne argumenter, 1. Har Tryckfriheten, sedan den blef oss återskänkt, icke framalstrat något mästerstycke i vettenskaperna, som odfverträffar hvad vi under tvångs-perioden erhållit; tvertom -mena de — är den sistnämda perioden så mycket öfver den närvarande, som den skänkt oss Svensk Botanik, Svensk Zoologi, Blomster-Magasinet, Lafvarvas färghistoria, o. n. a. Det är således en afgjord sak, att trycktvånget gagnat vettenskaperna, och genom satsens omvändande få de nu otvunget ut det resultat, att Tryckfribeten måste för dem vara af menlig verkan. 2. Ej nog dermed att Tryckfriheten icke skänkt oss något godt: den har tvertom stiftat en myckenhet ondt, den missbrukas dagligen. — Detta argument delar sig i obskuranternas system helt naturligen i tvenne: det ena hviar