Aftonbladet – 20 september 1837, sida 3

En valscen i England.: I Pembroke stodo valdagen de båda partierna ramför hustings, hvartdera med sina fanor och sinnebilder. Whigg-kandidaten Hr Blacas uppsteg för att hålla sitt tal. Knapt hade han beträdt hustings, förr än en dugtig kålstock flög honom i ena ögat. Godt — sade han utan att på minsta sätt låta störa sig — denna kålstock skall tjena mig till utgångspunkt! Engelsmän! man söker att göra oss blinda, men sådane der kålstockar förmå det icke, de skola icke blända edra kandidater vid de faror, dem de gå till mötes ibland glupande vargar; man må slå ett, vå, ja tre ögon ur mig, det skall icke hindra mig ifrån att utropa: Lefve Drottningen och reformen!? Under det talaren yttrade dessa flammande ord, kom en okokt potates och dansade honom på kinden. Denna potates — fortfor Blacas — erinrar mig derom, att en hel nation i vårt granskap måste lefva af denna frukt. Stackars Irland! skall du alltid förblifva ett styfbarn af dessa trenne konungariken med deras kolonier? OConnells fådernesland, skall du alltid vara dömd till derna saltlösa föda, med hvilken man söker att förödmjuka en liberal kandidat?? Talaren drog härvid näsduken ur fickan, för att borttorka en tår, då en ofantlig röd rofva gör karambolage på hans näsa. Röda rofvor — utropar Blacas, utam att det riogaste förlora fattningsn — jag vet hvilka det är. som vilja slå oss med röda rofvor: det är vare motståndares vänner, som icke vilja medgiv: oss någon röst för fäderneslandets väl, för den må dessa rofvor passa, men icke för ädelsinna de kandidater! ! Fortsättningen af detta tal tecki nade sig icke illa; men en ansenlig massa grör ost kom härvid flygande, och betöckte hela an: