Aftonbladet – 18 september 1837, sida 1

je VV 1 TV UPPER Ehuru det rent konstitutionella systemets ädle försvarare icke sällan stannade i minoriteten, af;t höll det moraliska intrycket af hans och hans vänners yttranden, understödda af den yttersta venstra sidans djerfvare fordringar, ultras en längre tid från alltför skriande ötverträdelser af kartan. Det var, med någon hederskänsla, nästan icke möjbgt, sit öppet uppträda emot hans, på förnuft och rättvisa grundade läror och månge äfven bland dem, hvilka sedermera ej 4 kunde motstå hofpartiets förförelser, såsom de Serre, Pasquer, Corbicre, Sebastiani m. fl. tillhörde i början Royer Collards parti. Såsom !I-Itrognare och värdigare anhängare deraf, uppträdde likval Guizot, född i Nismes 1787 och sedan Juli-revolutionen erkänd: för doktrinärernes chef, grefve Molc, hertigen af Broglie, Iden smllrike aristokraten Barante, abbe Louis, Camille-Jordan , grefve St. Aulaire, Beugnot, skriftställaren Ganilh, bankieren Terneaux m. fl. Deras verksamhet hämmades likväl en tid, genom Louvels mordgerning, hvilken aristokraterne med skicklighet begagnade såsom förevändning för en länge önskad terrorism, för att : isålunda genom tyranniska undantagslagar — nästan samtida med de ryktbara Carlsbader-besluten — så godt som tillirtetgöra kartan, med , härsmakt i Spanien återställa absolutismen och i I Frankrike genom en helt och hållet arstokratisk vaällag, samt ett arglistiskt system af förtryck mörker, håna folkgs aktningsvärdaste känslor och furdringar. Under denna period var doktrinärernes moderata men energiska yrkaåde: ingenting annat än kartan, men denna ren och fullständig, nationens enda hopp om en bättre sakernas ordning. Detta hopp syntes också gå i fullbordan, då Villeleska mi nisteren upplöste kammaren, hvilken i uselhet syntes öfvergå henne sjelf. De nya valen år 1828 utföllo, i trots af vallagens bristfallighet, till större delen i nationeil riktning, och doktrinen skördade en lysande triumf, då hennes förste representant, Royer Collard, valdes på samma gång i sju valkollegier. De välsionade i hela Europa fröjdade sig högt öfver en sådan triumf, och det såg ändtligen ut, som om det konlstitutionella systemet skulle bli rådande, då den ldeplorabla Vileleska ministeren gick af, öfverlemnande styselsen åt en konstitutionellt sinnad under Martignac, samt Konungen atsåg Koyer , Collard till president i Deputerade kammaren framför de öfrige föreslagne. Denna villa skingrades likväl snart genom aristokrat-faktionens ränkor och Carl X:s olyckliga förbindelse. Den Martignacska ministeren måste, som bekant är, vika för den Polignacska, hvilken, ett år efter sin utnämning, genom de frihetsmördande Juhiordonanserne störtade den tron, hon räkrade på att befästa. DPoktrinärerne har en verksam andel i den ärofulla Julirevolutionuen och dess frukter: Kartans reform och Orleanska husets upphöjande på tronen. Men sedan detta verk var fulländadt, såg man dem med förvåning taga en retrograd riktning och lägga hinder i vägen för den nyförvärvade frihetens utveckling. Doktrinen blef sålunda otrogen sin ursprungliga karakter. Från en bundsförvandt af rörelsepartiet, d. v. s. det som oönskade det konstitutionella systemets utveckling, förvandlade hon sig till en anhängare af stilleståndseller motstånds-partiet, och understödde, eller snarare verkade genom de talanger och krafter, hvaröf-: ver hon kunde disponera, den i början varsamma, af Julirevolutionen skrämda, återgången till restaurationens principer, d. ov. s. till det system, som åsyftar att genom den Kongl. viljan tillintetgöra folkviljan. Z Royer Collard förblef Ikväl aldrig otrogen sina tänkesätt. Om han än efter Julirevolntionen trädde något i skuggan, och mera sällan syntes på talare-tribunen, så var detta en naturlig följd dels af det större antal deputerade, hvilka förde frihetens och konstitutionalitetens språk, åt hvilka, såsom yngre och kraftfullare, den nu mera åldrige läraren öfverlemnade sin roll, dels af den icke alldeles förkastliga farhågan, att den ärofullt tillkämpade segrens frukt genom öfverdriften kunde blottställas för en ny från tvänne sidor hotande fara. Men ehuru Royer Collard ieke mer stod i främsta rummet bland frihetens sakförare, förrådde han henne likväl aldrig, utan uppträdde med sin fordna kraft för hennes sak, då Julitronen vågade allvarsamma anfall på de principer, hvarur hon uppväxt, i synnerhet då man år 1835, med anledning af en endes brott, ville nedtynga hela nationen: under de nästan terroristiska September-lagarne. -j