Aftonbladet – 18 september 1837, sida 1

DOKTRINÄBERNE. (Från tyskan.) Detta ord har i sednare tider blifvit föga an. nat, än en benämning, uttryckande skymf och missaktning mot en klass af statsmän och anI hängare af en politisk åsigt, som förrådt sin äl. dre tro och ställt sig inom sine fordne fiender: leder. Sådant är imedlertid blott ett missbrul laf ordet, som i sin ursprungliga bemärkelse beteknar något helt annat, eller statslaran, utbil dad i vetenskaplig form. Stiftarne af Nord. Amerikas frihet voro således doktrinärer, och den Fransyska konstituerande församlingen, hvars grundideer ännu utgöra hörnstenen för alla deras förhoppningar, hvilka räkna på samhällstillståndets förbättriog och mensklighetens förädling, denna församlings lidare voro äfven doktrinärer. I trävgre bemärkelse har likväl detta ord blifvit användt på en skola af nyare Fransyska statsmän, hvars ursprung tillhör den under restaurations-regeringen trotsigt uppträdande reaktions-perioden. Det öfvermodiga miss bruk af makten, som den aristokratiska faktionen tillåt sig, påkallade ett motstånd bland de vältänkande royalisterne emot Ultras yrande tilltagsenhet. Desse moderate royalister voro väl vänner af den s. k. legitima tronen, men äfven af kartan, hvilken gifvits Frankrike såsom en medlarinna emellan revolution och kontrarevolution. Den doktrinära skolans chef, eller dess med rätta anseddaste medlem, var Pierre Paul RoyerCollard, född år 1763, vid revolutionens början Parlaments-advokat i Pans, derefter medlem af municipal-rådet, en kort tid af Femhundrade-rådet, men ifrån år 1797 till restaurationen endast egnande sin tid åt studierna och sin offentliga lärarebefattning. Denna hans betattning gaf hans vänner anledning, att tillägga hans karakter af politisk verksamhet, som äter började 1815, och de läror han dervid bekände, namnet Doktrin, och de med honom lika tänkande fingo af deras fiender derfore namnet Doktrinärer. Hans bemödande gick nemligen ut på, att göra praktiskt gällande de, genom vetenskaplig forskning såsom theoretisk sanning erkända grundsatser i statsrätten, att i stället för intressenas pasionerade kamp sätta en diskussion, åsyftande upplysning och öfvertygelse, samt att sålunda genom sannin gens makt besegra egennyttan och faktionsandan. I sådan syftning bekämpade Royer-Collard, då hån år 1815 blef ledamot af Deputerade kammaren, der han tog plats i venstra centern, den yttersta högra sidans utsväfningar, under det han äfven någon gång satte sig emot den yttersta venstras,. Han blef derigenom hatad af båda dessa extremer, men deremot så mycket mer aktad af de verkligt konstitutionelle, hvilka i Kartan, om hon redligt efterlefdes, sågo ett frihetens palladium, och sålunda samlades elter hand omkring honom en visserligen liten minoritet inom kammaren, men inom nationen den stora majoriteten af välsinnade och verklige fosterlandsvänner. Här visade sig då huru mäktigt sanningens ord är, då det uttalas af en redlig stämma. Många, som af egoistiska afsigter voro Royer