allt sedan bibehållit sig. Under dessa atbrott,: som likväl voro töljder endast af partistrider, icke af systemförandringar, äfvensom bland folkrepresentanterne, har han alltid visat sig försvarare af den hufvudriktning Ludvig Filips politik tagit efter dennes uppträde på tronen. Dennal. riktning, tillräckligt bekant under namnet juste milieu-systemet, har val medgifvit åtskilliga nyanser och skenbara förändringar, allt ifrån borjan sökt för de kortsyntes ögon undangomma sin verkliga tendens, velat bemantla sma tydli gare framsteg genom förebärande af en beklaglig nödvändighet och fruktansvärda tilldragelsers tvång, men har likväl för den mera klarsynte forskaren visat sig såsom alltid densamma. För att så mycket tydligare ådagalägga den motsägelse, hvari Guizot och hela det doktrinära partiet råkat, genom ett sådant systems fulifoljande, är det nog, att anföra nagra ställen ur en eller annan bland hans äldre skrifter, hvari han framställer sin politiska trosbekäunelse. Vi väljal härtill hans i många upplagor utkomna verk: Du gouvernement de la France depus la restauration, et du ministere actuel, hvar han med adelt nit uppträder mot ministerens reaktionära riktning efter år 1820, och söker skydda revolutionen emot den hotande kontrarevolutionen. Han säger deri: Då Konungen gaf Frankrike kartan, har han äfven hyllat revolutionen. Att hylla henne, är att förklara sig för hennes vänners bundstör vandt och hennes fienders motståndare. (Huru mycket mer bör icke detta vara fallet med Ludi vig Filip, som äfven hyllade Juli-revolutionen och besvor den förbättrade karian!) Men revolutionen är tredje ståndets, d. VS. nationeos seger öfver adel och presterskap, Frankri kes fordna beherrskare och folkets förtryckare. a — — — Revolntionen är aldeles icke, så som J med förakt sägen, de fattiges strid mot de rike, eller proletärernes mot egendffns-innghafvarne, utan endast den gemensamma och jemnlika rättens strid mot privilegierna; hon har ingenting annat velat, än denna jemnhikhet i rättigheter, d. v. s. rättvisa för alla och derefter friheten, d. v. s. allas undergifvenhet för lagar, utfärdade i samhällets interesse och efter principen af alla samhälls-ledamöters lika skyldigheter. — — — — Hon var den nödvändiga följden af de i århundradens lopp skedda sociala framstegen, hade sin grund i moraliska principer och det allmännas väl till ändamål. Hon var den, visserligen f rfärliga men lagliga striden af rättvisan mot privilegierna och af den lagliga friheten mot godtycket. — — — —! Och hvarofver beklagen J Er då? Vilja besegrarne kanske pålägga Er samma ok, hvarunder J så lämge hållit dem? aldeles icke! de aäsyfta ingen vedergällning, de begära inga privilegier framför Er. Endast jemlikhet önska de; i ståli let för privilegier, hvilkas väsendtliga karakter är olaglighet och väldskräktning, bjuder man er rättvisa, hvars sublima natur just består deri, ) att hvarest hon herrskar, der få alla samtidigt! njuta henne. — — — — Privilegierna deremot måste, för att bibehålla sig vid väldet, eller återställa det om det forlorats, angripa all högre intelligens, och tvingas nästan till ett fortfarande bedrägeri och andens förtryckande. Hon blir sålunda en kontrarevolution och denna skyr ljuset och kränkes af ett fritt omdöme. Hon hatar sålunda äfven Kartan och det representativa systemet, hvilket underkastar regeringen en närmare granskving och kontrell, samt tvingar henne att äga talang och klokhet, om bon vill åga hbestånd.? — — — — Men just detta vill den absoluta styrelsen icke. Det är ej henne gifvet att kunna fortgå med tiden och reformera sig och efter sin ställnings behof. Hon vill förblifva hvad hon är, och för derföre ett oforsonligt krig mot hvarje förbättring, Kartan är hennes afsky, den karta nemligen, hvilken vill göra sig gällande som sanning och reahsera det representativa systemet med alla de principer, som ligga till grund derför och alla de resulta ter, som härflyta derifrån o. s. V. På flera andra ställen och i åtskilliga verk, ifrar Guizot mot maktens tillgrepp; mot den föregitna gudomliga rätten, mot fordran på en passiv lydnad, och hyllar med värma förnuftets, rärtvisans, den eviga och allmanna rättens suveränitet. I sådan syftning var det äfven, som han vid Juliordonnansernes utfärdande, i de aktningsvärdaste deputerades församling, för;fattade och underskref den ryktbara protesten I mot denna oerhörda våldsgerning. Men beklag j -ligtvis var också denna beslutsamma gerning gränsen för hans sant doktrinära förfarande, d.