Aftonbladet – 13 september 1837, sida 2

2 LJ TI TVR AMA v AF REER Fe MULU 2 alv PW urrensen. Jagz. Det tror jag väl äfven, men vore det eke i allt fall en olsglighet att beröfva ståndet le privilegier, det en gång fått? Mannen. Det är just att kalla detta priviegium som är olagligt. Hvad är för öfrigt et priilegium? en fördel, lemnad åt en till förfaing ör en annan. Det enda privilegium, som har rågot sken af rättvisa för sig, är pateniet, ty ehuru visserligen det kunde synas bättre, om Sta en vore i tillfälle att inlösa alla patenter, och derigenom lemna hvarje medborgare frihet att begagna sig utaf uppliuningarne, så är dock derom mindre att säga, emedan patentet är en podukt af individeus snille, hvaröfver ingen aman iger alt disponera. Jag. Men hvar och en är ju sig sjeli rärmast. AMMannen. Låt så vara, men ingen får vara sig sjelf så nära, att han bygger sin uppkomst på andras uppolfringar. Alia böra hatva hka lagliga rättigheter mot lika skyldigheter. Detta hoppas jag, att min herre kan b strida — För ötrigt kan jag ej för mig förklara, hvariöre Borperskapets femtio äldste skulle personligen inställa sig hos H. M. Konungen, för att anföra sina klagomål, då de, som de såga, inlemnat sina anmärkningar i Hande!soah Finans-Exped:tionen. Jag. Detta tycker jag åtminstone ej bör bli föremöl för anmärkning, ty man vet hvad åsynen af personer och det imponerande 1 en doputation stundom uträttar. Alannen. Ja, men, min herre (återtog han något hett) förbjuder icke lagen d1omare att arnorstädes an inför domstol kunmunicera sig med parterne, och som KunmerseKollegium, hvilket af de femuo ällste blifvit beskylladt för ej mindre än att hfva gjort ett förslag, stridande emot gällande gruadlag och innefattande afvikelser ifrån allmän la3, ej lärer kunna uadgå eiler underlåta att fia sig från denna svåra beskyllning, om det gitter, samt följaktligen nämnde Kollegium kommer att infor Thronen stå såsom svaraude part emot de temtio äldste, så lärer ett soliciterande på förhand ej kunna anses rättsenligt Jag. Deremot har jag ingenting att säga. Men åtminstone måste mun here ej förneka, att den period i adressen är väl vald, hvari det beter: då denva angelägenhet öfverlemnas till FE. K. M:s nåd. profning och behje tande, är det för Borgesskapets äldste en tillfredssiällelse, att detta ofverlemuande sker till högste sårdaren af de fyra riksståadens frioch rättigheter, till E. K. M., som nådigst förslarat sig inse nödvändigheten deraf, att med varsamhet ananställa förändringar af ett hushållssystem, som, under en langre ids tillämpning, g:undlagt flera enskilda och allmänna förhållanden och givit bestämd riktning åt kapital och arbetsförmåga. Alannen. Hvad, M. H., denra period? Ivad betyder till exempel uttrycket en längre tids tillampuvins? och detta, att hushållssysiemet grundlsgt flere enskilda och allmänna förht lan4en? och detta, lämgre ved: att, vid försheler, göra ska5 2 list alseeude på iw skränkning AA lagligen tlkomna föamaner, som en utvidgad sällan kundelningen at borgeriiga skyld: de för muivarande mesalemmar af vissa korporationer förorsaka? Jag. Wisserligen måste jag medgiva att dessa uttryck äro något dunkla. Menu så är dock detta likväl ett som är klart, och jag vågar nastan säga utmärker sig för ett slags motor si prydlighst, då adressen åberopar Il. M:s wttrande vid ett tlf le, att i meahorgarevs ögon är horgarekronen den högsta ära. Aannen. Borgarekronan! hvad är det för en krowva? Detta H. M:s uttryck lärer nian tvilvel antingen vara orätt uppfattadt, el:er, -om ofta plår hända, uppåt väggarne öfversatt, ty nog har Jag hort talas om me dborgarekionor, men alirig om horgarekronor. Med samma skäl skulle man jn kunna tala om en adeisk:ona, en prestekrona, eller en boudekronra. Jeg förargade mig åt hvad mannen sade, och var ylad att grenskwngen afadressen var sutked, ölvertygad, att då vi nu kommu att resoumera öfver det kroghga svaret, vara åsigter skulle hbhfva mera sammanstämmaude, och att mannten. lika med mig, skulle iuna detta svar utnräurkt genem den a plomb och höga gentlitet, jag :atminstone för min del allud vmit van att fimna i H. M:s tal. Det var således icke utan en triumferande roin jag åter upptog samtalet på följande satt: Om äfven jag mäste medyltva,