Ned, bör segra. I vårt land har förhållandet hittills ej) varit sådant. Den allmänna rörelse, som gått genom vetenskapen, har äfven hunnit hit. Men den har staanat som den bör, bland de skriftlärde, helst de akademiska; och det förtjevar uppmärksamhet att riktningen hos svenske theologer varit och är, om icke strängt symbolisk, dock bestämdt supranaturalistisk. Det kan icke annat än glädja att se det mod, hvarmed Herr Biskopen uppträder emellan de olika religionsåsigter, som dela vår tid, ech hvilka, om de ock mera annoncera sig såsom vetenskapliga teorier, än såsom sekter, likval för att sluta af erfarenheten, icke skulle vara obenägne att, efter deras föregångares exempel, tånda facklan för ett kättarkrig i samma ögonblick man ville inrymma någondera ett praktiskt företräde. Emedlertid och oaktadt den ringa utveckling de många nya teorierna inom vårt land erhållit, kan man dock ej dölja för sig att den skakning, hvilken en, om vi så vågade uttrycka oss, praktisk scepticism åstadkommit i andra länder, äfven efter hand skall låta känna sig i Sverige, och frågan är om striderna inom skolan och på lärostolen då hunnit så utageras, att de kunnat frambringa något för besvärjande af den befarade krisen tjeuligare resultat. Men måhända skall Sverige lättare än andra länder genomgå denna kris, en formodan, för hvars förverkliligande det är ett godt tecken, att de, som äga gifva efterdömen inom teologiens verld, icke uppmuntra dessa högmodiga fantaster, som för ett enda jota i den dogm de behaga förfäkta, tre sig berättigade att sticka samhället i brand och utan all nåde ställa sina samtida mellan bålet och deras egen ofelbarhet. Det är öfverdriften hos det ena religionspartiet, som skapar ett annat, och det är en gammal sats att öfvertrom skapar otron. (Fortsättes.)