Aftonbladet – 29 augusti 1837, sida 2

GUSTAF ERIKSSON WASA, på Djurgårds-teatern. Den der hafver ett embete, han akte derpå! Så hviskade min receneentpligt mig i örat, när jag såg denna pjes annonseras, och jag beredde mig derföre på att vandra ut till Djurgården, icke för att vällustigt inandas blomsterångorna och de friska vindfläktarna, utan att, likt Hr Magitos ballonger, låta tåligt fylla mig med upphettad luft, så mycket mina lusgor kunde emottaga, och sedan i behörig form afgifva mitt betänkande öfver pjesen och de spelande; men såsom de yttre omständigheterna hafva sitt inflytande på menniskor i gemen, så fva de det äfven stundom till och med på råeensenter flsynnerhet, och här antogo de skepnaden af diverse små förhinder, såsom andra göromål, en liten indisposition o. s. v. Jag tröstade mig likväl med, att om kritiken råkade att dröja, så skulle deremot mitt omdöme bli så mycket mognare, när det hann ligga till sig. Omsider jemkade omständigheterna sig till öfverensstämmelse med plig!en, jag försåg mig i god tid med en biljett, hemtade Kotzebues tbeater? från ett lånbibliotek, slog upp den gamle hederlige Celsius, som jag lade bredvid och tänkte, att sedan han hjelpt till förfardigandet af mer än ett episkt poem och mer än en dramatisk dikt, kunde han nu väl också hjelpa mig till en recension. Jag begaf mig sålunda åstad, packades in på min plats, hörde ouverturen börjas, torkade mina glasögon, satte dem på mig jemte min kännaremin, och såg mäkta kritisk och grundlig ut. Så rustad väntade jag de ting, som komma skulle. Men märk, min läsare, huru ödet gäckar de menskliga beräkningarna, och huru en recensent är menniska liksom en annan. Jag såg den flyktige Gustaf komma in i bondkläder, vågande det för en ädel själ svåra företaget, icke af en farlig flykt — ty hvad är faran för bjelten? — men af ett brutet förtroende, af vänskapens och slägtkärlekens kränkning för det en högre, en oemotståndligare pligt, den mot fåderneslandet och menskligheten, påkallade det; jag förstod hvad mannen måste hafva känt, när han vågade denna flykt, som blott en myseket liten eller mycket stor själ vågar, och jag kände dervid någonting röras hos mig, som icke var kritik. Jag följde vidare Gustaf till Calmar, till Tärna, hörde Stockholms blodbad omtalas, såg honom, allena i Sverige, hoppas på räddning då alla andra förtviflade, såg honom icke, likt mängden af vår tids och alla tiders hvardagsmenniskor, klenmodigt pjunka öfver, att icke Försynen breder ut för de dödliga medgångens jemna landsväg fram till välstånd och oberoende och trefnad och allt annat godt, de kunna önska sig, utan att hon låter vägen gå öfver bråddjup ech branter, mellan strida strömmar och törniga snår, der icke blott kläderna sönderrifvas, utan äfven foten såras, på det han måtte känna målets värde och förstå att fasthålla det, sedan det en gång hunnits; jag såg honom vandra till Dalarna, icke der mötas af idel välvilja och beredvillighet; jag såg honom tvärtom kringsnärjas af förräderiet, af den onda viljan, af den alla likgiltigheten, af den ljumma sorglösheten, men hoppas något på sig sjelf, ännu mer på sin goda sak och aldramest på den Gud, som ser henne segern, om ej genast, likväl i längden