Aftonbladet – 29 augusti 1837, sida 2

tenskapligt utvecklad. Det är först hos de lärde som den kan och bör pröfvas, orduas, sammansättas till lärobyggnad, och på sådant sätt öfrergå till theologi, Gudalära. Hvad det dogmatiska och vetenskapliga elementet angår, så har jag redan vid början af vårt sammanträde, sökt att i korthet antyda de särskilta riktningar, hvari detta utbildat sig hos våra trosforvanter på andra sidan Östersjön, reformationeas och det hos oss änmnu gällande kyrkosystemets landsmän. Bland dessa riktningar är (i förbigående sagdt) den pantheistiska, åtminstone så vidt jag förmått fatta den, rental okristlig, ett lösligt dialektiskt spel med kristendome nsgrundsanningar. Den rationalistiska, åter skulle vara svår att vederlägga, ifall någon verklig religion kunde vara blott en förståndssak. Men utan mysterier är det svårt att inse hvad en uppenbarelse skulle uppenbara. Naturen har sådana och kommer alltid att ha dem, huru ock naturvettenskaperna utbildas: hvarföre skulle ej andens dunkla djup äfven äga dem? Fästa vi oss, till exempel, vid de tvenne, som äro hufvudsakhga i kyrkosystemet och som äfven förutsätta hvarandra, nemligen arfsynd och försoning, så äro dessa visserligen oförklarliga: men de förekomma dock som facta i allt mensklig!t medvetande och gå derföre ehuru under olika namn genom verldshistorien. Att det onda fin. nes jemte det goda i ett menniskobröst nekar ingen. Hvad är dess ursprung? Ariman, Satan, Kakodämeon, Arfsynd, Radikalondt, Sinnlighet: nämn det hur du vill. Bogaf, detär der, och det försvinner icke derigenom att det går bort ur de theologiska kompendierna. Och försoningen sedan; den är ju tydligen och har alltic varit ett behof för JesAcs fåecte, för den arma dödlige, och jag känner intet folk på jorden som ej antagit en sådan, ehuru under olika former, Kalla odets mörka makter hur du vill Moirer, Parcer, Nornor: öfverallt väfva de lif: vets dunkla väf, men öfverallt går också försoningen som ett purpurinslag derigenom. Oct de kristnas försoning, den rikaste, den friaste, den tröstefullaste af alla, skulle hon vara förI kastlig derför att hon är den eviga kärleken: myster, och som sådan lika oförklarlig som all; andra? Med ett ord, dessa mysterier låta e förjaga sig ur religionen,derfore att de ej låta forjaga sig ur menniskohjertat. Och det förnuft som jäfvar dem, som tillvällar sig högst: domsrätten 1 trosmål, eburu det aldrig kan var annat än subjektift, hvarigenom bevisar det di sjelft sin osviklighet? Kanske derigenom at dess Ordförande, Filosoferna, ifrån Thales nec till Hegel, alltid börja med att förklara föregångarens förnuft för oförnuftigt, och sitt eget såsom det enda sannskyldiga?j Eller derigenom ati boutredningen utfaller så olika, att den stundom för till alldeles motsatta resultater, hvarigenom adepterne nu för tiden kunna få flytta in i fyra eller fem lärobyggnader efter hvarandra under sin lifstid? Eller också derigenom att de fleste och vigtigaste af de religionssanningar, som förnuftet påstår sig ensamt ha funnit, bevisliger äro uppenbarelsens barn, endast adopterade a förnuftet? Jag vördar förnuftet, ty det är också en Guds uppenbarelse, men det behöfver derföre hvarken att vara den högsta eller den enda. Rationalismen må, i menniskobildningens nura: rande gång, utgöra en nödvändig utvecklingspunkt; ty dess uppenbarelse-tro stympar uppenbarelsen och klipper engelens vingar. Den är en döpt naturalism, en naken ensidighet, utan halt för vetenskapen, utan färg för inbillningen och utan tröst för hjertat. Emedlertid äro dessa vettenskapliga tvister emellan de lärde ingalunda så farliga för kristendomens sak som mången torde föreställa sig. De äro en oundviklig följd af dem protestantiska frihetem, som släpper forskningen lös, och dessutom af tidsandan som i allt söker lösgöra sig från hvad som fordom aktades för fridlyst. Det gifves ett kätteri inom kyrkan, men icke egentligen inom vetenskapen, som rör sig inom helt andra gränser. Så länge dylika undersökningar höllo sig inom skolan eller på läresto!en, hvarifrån de uppfattas af vettenskapligt bildade personer som borde kunna pröfva dem, äro de på sin plats, och oskadliga såsom blotta förnuftsöfningar. Betänkliga bli de endast derige nom att de träda ut i lifvet, och framställas för folket, som icke kan bedömma dem, icke fatta deras vetenskapliga grunder eller sammanhang, och derfore blindt fördömmer eller blindt antar. Hvar detta i sednare tider skett har det alltid hurt kittra frukter: oreda. förkättring, förföljelse,