Aftonbladet – 29 augusti 1837, sida 2

a 0 (Jönköpings Tidning). PRESTMÖTET I WEXIÖ Den 20—23 Sept. 1836. Ett år är snart förlidet, sedan detta prestmöte hölls, utan att dess förhandlingar undergått någon offentlig granskning. De äro imedlertid genom trycket förvarade, och utdelade, mer hafva icke kommit i bokhandeln och äro således för den större allmänheten otillgängliga. Likväl anses dessa handlingar icke utan skå äga ett i många hänseenden utmärkt företräde framför alla dylika af en sednare tid, hvarför de äfven af åtskillige kännare blifvit rekommenderade, såsom ganska vigtiga bidrag till öfversigten af en välordnad stftsoch pastoralvård. Såsom statitiska bidrag och såsom en ar barometer på bildningen och tänkesättet ho: en del af Sverges prestestånd, äga dessa förhandlingar billiga anspråk på uppmärksamhe äfven af dem, som eljest icke taga någon direkt del i presterskapets angelägenheter; mer det som måhända främst lockar lekmannens ny: fikenhet är väl den omständigheten att förhand lingarne blifvit ledda af en bland dessa fosterlandets gunstlingar, hvars namn är oupphörlig närvarande för allas inbillning, med ett ord a Tegner, som hållit sitt första prestmöte. Der som kan erinra sig de många omdömen, hvilks falldes vid den underrättelsen att Sverges mes omtyckta skald uppstigit på en af Zions höj der, skall säkert med nöje se huru skickligt har der förstått förena den biskopliga värdigheten: fordringar med skaldförmågans och huru lät skalden och theologen åsämjas, då frågan är at medla mellan tron och förnuftet. Haodlingarne förfalla i tvänne större afdelningar, nemligen Hr Biskopens Embetsberättelse. samt Prestmötets Öfverläggningar och Beslut. Det är klart, att de sednare liksom den förrs förete spåren af styresmannens ordnande hand, ehuru den förra isynnerhet är genomflätac med Hr biskopens omdömen öfver de många deri förekommande ämnen, och derföre äger mesta intresse. Början till denna embetsberättelse, hvilker tillika kan anses såsom Hr Biskopens valkomsthelsning, har följande lydelse: Nitton år äro förflutna sedan Wexjö stift: presterskap sist var församladt härstädes. De är en betydlig tidrymd i ett menniskolif; och med den fart, händelserna nu skjuta, då århundraden sammandragas inom decennier, och verldshistorien lefver fort som en utsvafvande yngling, är det äfven en betydlig tidrymd för nationernas lif, för staten, för kyrkan, för vetenskaperna. Jag talar icke om de stora förändringar, som under denna tid och i alla riktningar gått genom verlden: de tillhöra häfderna, som knappast hinna att uppfatta dem. Mer endast inom vår inskränkta ståndkrets, huru mycket har ej blifvit annorlunda! Mera än hälften af dem, som då voro närvarande, hvila sin graf, och äro samlade till ett högre möte. Det är knappast någon ibland er, som icke saknar en slägting, en vån, en embetsbroder. Sjelfva den man, som då anförde, då talade till er från detta rum, är längesedan borta. Jag kände honom föga; men flere ibland er kände hehom oeh gömma änuu hans minne i välsignelse. Det var en ädel man, lugn, jemn, värdig, rättskaffens framför allt. Han var miisk för sitt kall, men med det visa nit, som går som ett solsken, icke som en blixt, genom lifvet; lifvar men icke förvånar, varmer men ej söndersplittrar. Hans själ var mindre lättrörlig än fast och säker i sina rörelser; och han hade den stora gåfvan att fördraga med lugn hvad som dock ej med någon slags ifran kan förändras. — Alla man Ala 2 Ivelligsa Han vicade hvad en man.