Aftonbladet – 20 juli 1837, sida 2

jag, Icke sagt hur förlattningen borde förstas, utan blott frågat hur den borde förstås. — Hvad är det nu, som enligt aktors förmenande skulle utgöra den specifika åtskilnaden hos den Kongl. författningen, men icke finnas i Aftonbladet infördt? Så orimligt det anses inom vår lagskipning att antasta någen, vare sig lagsamlare, tidningsutgifvare eller vederpart, för det han skulle oriktigt hafva anfört en Kongl. förordning, så vanligt är det deremot, att två parter helt olika förstå en Kongl. författning; och ehuru jag i Aftonbladet oanmärkt intagit författningens väsendtliga stadgande, ehuru jag der blott genom frågor antydt, att jag fruktade, det dea kunde tagas på mer än ett enda sätt, vågar jag likväl nu, efter nogare öfverläggning, motsäga aktors tolkning och, utan frågor och förbehåll, rent ut förklara, att jag, tvertemot aktor, anser författningen böra tolkas så, att i densamma skepparen icke är ålagd att ingå hyreskontrakt med den uttagne korrektionisten. Författningen säger att skeppare som äro hvgade alt såsom sjömän förhyra dertill fallne och passande korrektionister, må utan omgången af dessa personers uttagande till laga tjenst kunna dem genast uttaga etc. Nu vet en hvar, att när lagen t ex.11 kap. 14 Giftermålsbalken säger: Vill man hjonalag bygga, så beskrifver ban efteråt de vilkor, han för denna sin afsigt har att uppfylla; sammaledes göra ock Kongl. författningar, och der vilkoren äro för vidlyftiga att i författningen intagas, bifogas alltid föreskriften att i allt öfrigt ställa sig lag och författningar till efterlefnad, att iakttaga hvad lag och författningar bjuda, att ? rätta sig efter de i lag och särskilde författningar meddelade föreskrifter? o. s. v. Af alla dessa ech flera dylika talesätt förekommer uti ifrågavarande författning icke ett ord. Men icke nog dermed; författningen meddelar sjelf en enda af dessa föreskrifter, upphäfver en annan och utelemnar de öfriga. Sålunda säger författningen, dels att öfver de korrektionister, hvilka sålunda af inhem-, ske och utländske skeppare antagas (märk: icke förhyras), behörige anteckningar i vederbörligt sjömanshus upprättas, dels att skeppare äga de antagne korrektionisterne å utrikes ort förafskeda; men att skepparen skulle med korrektionisten uppgöra något hyreskontrakt, eller låta vederbörligen inteckna detta, varder honom icke i författningen ålagdt. Men att förhyra en sjöman är helt annat än att uttaga, antaga och anteckna honom. Domstolen känner detta, aktor bör derom ej vara okunnig; men för den blifvande juryn torde en kort amvisning böra i detta svar intagas. Det första, som vid detta slags hyreskontrakt förekommer, är antagande och städjande, med å handen gifven städjepenning; dernäst och innan kontrakt upprättas, skall den, som första gången reser till sjös, och till laga ålder kommen är, inför Handelskollegium eller Magistrat aflägga trooch huldhetsed; vidare skall den som amnar segla till utrikes ort, infinna sig å sjömanshuset, förete fräjdebevis och låta antekna eller inregistrera sig, och nu först är den bhfvande sjömamnen färdig att taga hyra, d. v. s. inga hyreskontrakt. Detta kontrakt skall skriftligen upprättas, och inför vederbörlig auktoritet; det skall underteknas af skepparen och den antagne, inteknasi auktoritetens protokoll, och bestyrkas med notariens påskrift, och ett exemplar tillställas skepparen, ett annat den förhyrde. Till de uttryckliga villkoren i detta kontrakt hör, ej blott hyrans bestämmelse, utan äfven den antagnes förbindelse att vara fartyget följaktig, ej blott till bestämd plats, utan äfven till alla andra ända tills det till riket ankommer. När nu lagstiftaren uteslutit den första och andra af dessa föreskrifter, uttryckligen anbefallt den tredje eller antekningen, men åter uteslutit den fjerde, eller kontraktets ingående, kan väl då aktor påstå, att det med en riktig lagtolkning instämmer, att denna fjerde föreskrift skall mer än den första eller andra bibehållas? Liksom jag bestrider aktors tolkning af ifrågavarande författning med afseende på hyreskontrakt, likaså bestrider jag aktors påstående att skeppare äga rättighet att utrikes ansvarslöst afskeda svensk sjöman, och att denna rättighet skulle vara äldre än;?forfattningen som ärifråga. Det är sanning märkvärdigt att aktor går så långt i sin tolkning, att han motsäger den ifrågavarande Kongl. Förordningen, som sjelf uttryckligen säger att skepparen kan