landet återför sin besättning. Denna rättighet att förafskeda och å utrikes ort qvarlemna sjöman äger skeppare icke eljest. Han kan ej vräka sjöman, ej lemna den åt annan, derest ej omständigheterne synnerligen fordra att han öfverlåter sjöman åt annan svensk skeppare, till hvilken då hyreskontraktet öfvergår: tvertom är han pligtig hemföra hvarje man af besättningen, och det under arrest, der ej annorledes ske kan; och der någon sjöman å utrikes ert bortoblifver, skall skepparen vid hemkomsten med fullgiltiga skäl styrka så väl sin oskuld till samma bortoblifvande, som att han till den förrymdes eller bortgångnes återfående gjordt allt hvad honom ålegat. Jag citerar ej här alla de många författningar som öfver ifrågavarande ämne utkommit; de äro allmänt kände, och hvarje utrikes seglande skeppare kan redan om dem lemna besked. Men om skeppare nu kan å främmande ort förafskeda korrektionist utan ett stadna i det ansvar författningarna stedga, hur förafskedar ban dem då? Ansverslöst vågar jag tro. Sammaledes äga ntländske skeppare mottaga korrektionister till sjöfart, utan att ställa borgen för deras återkomst. Märkas bör att förordningen ej här säger utländske skeppare, som äro hugade att förhyra; detta uttryck behöfdes icke heller, ty hvarken svenska, eller utlända skeppare behöfva mottaga korrektionister, der de ej äro hugade. Aktor påstår att jag låtit förstå att författningen skulle syfta derhän: att korrektionister kunna mot deras vilja af skeppare uttagas, att de icke äga något sky dd mot faran att blifva prejade, med flera beskyllningar, dem aktor påbördar ifrågavarande artikeln: och med hvilkas upprepande jag icke vill falla besvärlig: till alla dessa aktors uppgifter svarar jag blott: de stå icke i den åtalade artikeln. Denna artikel å-, syftar klarligen fingenting annat än att ådagalägförfattningen kan missförstås, således ock sbrukas; ingen enda åsyftning är henne påbördad, blott betänkligheter, framställda, och dessa ej såsom vissa, utan blott såsom vilkorliga och grundade på ett om d. v. s. om korrektionister kunna uttagas mot deras vilja tydetta är den åtalade artikelns verbala uttryck. Jag bestrider den rättighet aktor tillagt sig att i absoluta termer meddela någon förklaring öfver den utkomna författningen; Om jag 1eke skulle ägt rätt att ens tvifla om dess riktiga förstånd, hvem har då gifvit aktor rätt att utan undseende för domstolens och juryns omdöme tolka dersamma med en legislators anspråksfulla uttryck. Men äfven om den förklaring, aktor trott sig tillständigt meddela, skulle i laglig form från Konungen utgå, bestrider jag den åtalade artikelns brottslighet, efter något i våra lagar intaget stadgande. Äfven om det skulle täckas Konungen att genom en förklaring undanrödja all tvist mellan aktor och mig om författningens rätta förstånd och tillämpning, qvarstå dock många ämnen till reflexioner, ej mindre öfver sjelfva författningen än öfver aktors. ovanliga memorial, och jag räknar för en pligt att, så fort jag mottagit aktors slutpåstående och sålunda sett hans åsigter bättre utvecklade, äfven å min sida närmare utveckla besagde reflexioner. :