Aftonbladet – 15 juli 1837, sida 2

terföljd. Det man skall följa, bör man väl känna, och Hr Järtas tystlåtenhet i detta fall synes oss hvarken ratt tacks.m eller rätt konseqvent, helst då han längre fram anför sina gravamma mot Ständerna, eller att de fråntagit de fleste Akademierna förmånen att ur Banken få efter specie-myntfot tillväxla sig det för dem behöfliga silfver, att de vägrat anslag till tryckningen af Scriptores Rerum Svecicarum Medii Acvi, och till utgifning af en ny edition af Sverges äldsta lagar, men straxt derpå tillägger, att vår litteratur har att tacka Konungens vishet och ädelmod, att den icke saknar de tvenne nyssnämnda, för häfdforskare och för idkare af grundliga lagstudier oumbärliga verken. Hvar och en skulle då tro, att H. Maj:t Konuugen beviljat medel härtill af enskild kassa; men talaren säger ju sjelf, att de blifvit tagne ur statens ksssa, eller af extrautgifterna. Besynnerliga föreställning om Regent-kallet och känslan af dess pligter, när den oandligt enkla åtgärden att till ett angeläget vetenskapligt behof anvisa medel på en fond, bestämd just för sådana behof, sem icke fått särskildt anslag, när denna mycket vanliga regerings-åtgärd prisas såsom drag af vishet och ädelmod! Hvilka egenskaper utvecklar då regeringen, när hon på samma titel anvisar tillgång till andra nödvändiga behof? Borde icke det officiella smickret pålägga sig: åtminstone så mycket band af förstånd och grahnlagenhet, att det ej motverkar sin egen afsigt och, i stället för ett tillämnadt beröm, säger det höga föremålet något, hvarmed det måhända ej skulle finna sig belåtet, i fall det händelsevis råkade att taga kunskap om dessa obeiänksamma lofqväden. 15) Vinner han verkligen riklig bergning på dagspolitikens stridsfält? Talaren bör i detta fall äga vitsord; men om man skall tro, hvad man ser, vinnes denna rikliga bergning icke derigenom, att man ståndaktigt försvarar frihetens sak mot förtrycket och missbruken, utan derigenom, att man på äldre dagar bekänner opinioner, svåra att förena med dem, man hyllat i yngre åren. 16) Skulle då vistandet i den friska, fria naturen under den vackra årstiden, friheten från skrifrummets damm och embetsgöromålens slentrian, det obehindrade öfverlämnandet åt det älsklingsstudium, hvaråt man ägnat hela sin själ och sin förmåga, skulle detta vara en försakelse?