Aftonbladet – 8 juli 1837, sida 3

än bättre. Men hvad sådane kamrater ändoc äro besvärliga med sin druckna kärvänlighet Kommer icke nu en busser och tar; mössan a sig midt ibland det beskedliga Dagbladets god trogna hurrabaser, och upplåter sin mun oc talar och säger: si så, go vänner, nu har kap ten öppnat orderna, nu vet jag hvart vi ska hän ja, vet jag så, och kan sägat eckså, ja, kan ja så. Jo, viska emot Norrmännen, ja, ska vi så För se, Norrmännen ha intet gjort oss någo ondt, nej, ha de ej, men de ha intet heller gjor oss godt, nej, ha de ej; för de ha intet tacka oss, och det har — sagt, så sa skepparn: fö mej. Se Norrmännen, de ä fria de, och vi — jo vi — jo, se vi, förstår ni, vi ha just gifvi dera vår frihet, och det när vi var så fattiga, att vi intet hade sjelfva, utan sted i skuld öfver örena, oeh hade inte kunnat hålla ut en minut till, em vi intet kastat öfver berd det tunga intet och gått hem igen. Men se nu ska vi ta vår frihet igen, — han ska lagt ut dugtigt på de sista årena, säger skepparen. — Nu är, som läsaren väl vet, tystlåtenhet den förnämsta dygden på argenautiska, liksom på andra härtåg, oeh rean kan väl tänka, hur förargad gumman blef i förn, när hon sporde denna afvita öppenhjertighet kring kebryggan. Men den gången var hon icke rådlös. Det är en förrklädd norrman, ropade hon, det är en norsk uthggare, som talar om frihet, tro honom intet, det är ingen, som vet hvart vi ska hän, mer än jag och den låmga draken der, som skumpar fram och åter mellan förn och aktern. Stackars gumma, det gamla Argos är för myeket gissnadt för att länge dölja några hemligheter, och allmänheten ret ganska väl att när detta gamla skrof skjutes sjön, kursen går kompassen rundt och slutas ned stramdning. Vi skola e länge dröja att göra läsaren bekant med bussen 1 Dagbladet ech några andra bussar på köpet.