Aftonbladet – 8 juli 1837, sida 3

REVY AF TIDNINGARNE. Gud bevare oss för våra vänner. En ropande röst i öknen är Minerva. Redan har hon skrifvit sexton bref till frih. Anckarsvärd, utam att få en enda rad till svar. Och likväl lär hennes korrespondans hafva hunni blott halfva vägen. Det förljudes nemligen, at! gumman denna gång är sinnad att riktigt visa tänderna, och att, sedan alla huggarne i nedra batteriet nu blifvit vederparten presenterade, hon ofördröjligen ämnar demaskera det öfra. Huggens antal böra sålunda uppgå till jemnt 32, med hvilket tal gumman anser sig hafva åt Herr friherrn mäåätt tunnan full, efter gamla målet. En annan version påstår att gumman, som gudnås i all tysthet saknar visdomständerna, ej hinner längre än till 28, derest hon ej supplerar antalet med tänder af komposition. Men dettta är nu bara rykte, och vår afsigt är denna gång alldeles icke att inquietera någon skönhet rörande dess tänder, aldraminst Minerva. Hennes betar äro så mycket säkrare af naturen beskärda, som de hafva förmåga att blifva ömma, såsom man slutar af hennes under striden visade åtrå, att litet emellan bitai, med respekt sagdt, ryttarebyxor, utan tvifvel för att med dessa ylleplagg lindra ömtändheten från de under striden uppstigna sura minnena. Större bekymmer än bersärksgången mot frih. Anckarsvärd, jaga det gamla fosforistiska irrskenet. Det argonautiska tåget emot Nerrmännen stöter på ledsamheter. Takt tu, takt tu, gnäller Minerva i förn, ty hon var i alla fall den första; akt tu, takt tu, dundrar skepparn, sem öfvertagit Norge och klifvit upp i Dagligt Allehanda, och bra går det. Men när det går så bra, så tycker en oeh annan af kamraterna, att man nu ändtligen kan tala öppet språk, som det teter, och sätta till än em klut, och få det att gå