Aftonbladet – 3 maj 1837, sida 2

pp JD fred! . . ; O, min Gud, min Gud! Och ingen menniska har bon, som ter ett steg för att försvara henne mot dessa vilda menniskor, som säkert kommit direkte från afgrunden . . . Iogen enda vän att luta sitt hufvud mot! hvart skall hon taga vägen, hvart skall hon fly! ty att längre vistas under samma sak med dessa barbarer, nej heldre bädda sig en bädd bland markens vilda djur! ga sin tillflykt i Daniels bomng? st! st! sådant går icke an! man kan ju rodna, bara man tänker derpå! Och dessutom, denne Daniel, sora! Skall bon ta-l ändå alltid varit hennes trogne vän, som visserligen skulle göra allt för. henne, det vet hon, han har ju sagt henne att ban så fort sig göral låter tänker bege sig för alltid derifrån uti kriet! for för en värnlös, ung och vaeker flicka! Och de svartmuskiga bussarne hålla till godo hvad huset förmår, och knacka med knifvarna takt mot berdet till den dundrande måltidssången, och dricka, och svärja, och stampa och göra ett khelfvetes väsea, som det heter på kinesiska! Medgif, att den icke på ett mera begripligt och klart sätt kan inskärpas, denna vigtiga sanning, att qvinnan är en bräcklig planta, som i lifvets ondväder väl behöfver den kraftigare mannen till en uppehållande spalier! Den skarpsynsakerna, och förutsett hvad som följa skulle. Betli måste mot sin vilji i denna förtviflade stund erkänna för sig sjelf, att en beskedlig och hederlig yngling, sådan som till exempel Daniel, i flera fall vore någonting ganska önskvärdt, någonting verkligen mera värdt, än en flicka vid första påseendet skulle tro . . . vår vackra Belli skulle vilja ge allt i verlden för att Daniel icke måtte vandra ut i kriget. Den slipade sergeanten Max har redan så godt som vuanet spel. Ni önskar, — säger han till Betli, vid ett tillfilligt möte mellan henne och Daniel, — att herr Daniel måtte bli ker tärna allt tll viljes, men heklagligtvis står det icke i detta fall i min magt; Daniel har re dan tagit krigstjenst, och jag vet nu ingen urtväg att dispensera honom derifrån, då han icke vore helt annat; således . . . Mia man? . . . är det intet vidare än det? Daniel är ju min manl likvil mina små tvifvelsmål härutinnan, jag låter mig icke nöja med mindre bevis än att ni ger hvarandra en ärlig kyss, såsom äkta folk ta sergeant Mex har fullkomligt rätt bedömt! hemma! jag skulle gerna vilja göra en så vac-! är er man, i hvilken erda händelse förhållandet i . Verkligen er mar! . . . Jag har anstår, och det midt för mina ögon . . . Detta är en belägenhet, i sanning kinkig Åh, en kyss? . . .7 Och hon slår ner ögoni locken. I oo Nå, jag tror ni tvekar! I Tngalunda! Och en kyss brinner i detsamma på Daniels läppar! Nöden har ingen lag. Men sergeanten är ändå icke nöjd härmed, han fordrar att få se äktenskapskontraktet . . . O, himmel! l Lyckligtvis har ju Daniel, som jag förut nämuat, ! Jett sådant tillhands, ordentligt upprättadt, och: (endast saknande fastmöns eller dess giftomans underskrift. Han dröjer icke att leta fram det vigtiga dokumentet, Max ögnar igenom det, tar upp en blyertspenna, . . . och tecknar sitt namn derunder. Ja, jag ser, allt är riktigil Se der, tag tillbaka! Hvad ser jag? Max? Min brer!? Min svåger? Komedien är slut, Daniel är naturligtvis mer än belåten med den listiga sergeantens strataI faller sin extemporeraåe gem, och om jag tyder rätt den ömma blick, med hvilken Betli j j j x EH det 5 vinner vill erkänna, dess lefnadslustiga och-glada melodier; dessutom j mans armar, är mamsell äfven mindre obelåten! med det lilla sprattet, än hon kanske i början I 4 Libretten till denna operett är ibland de bättre iman ficner; intrigen är ledigt och naturli igt utförd, och di islogen eger en sprittande! och naiv karakter. Musiken af Adam bör en Om sönS stäropel af dem ÅAvberska och HeI dska skolans mangr; den griper visserligen särdeles djupt, man man hör med nöje! 1 i genom he la derna komposition en flögt a af! chweitziska alplifvets snda, hvarigenom de ett kildt iniresse. I åtskilliga parI såsom början af kören, bvilken inleder har tonsättaren verkligen varit ganskal raca han håller sig i cke Lika alltigenom, I snart in i något sf de intetsägandej som mer eler mindre utmärker hela i , och msn k Särs verkliger än en vån så erkiigen mer än en gang