Aftonbladet – 11 april 1837, sida 1

-lär, hvarken förstod Grekiska eller Latin, q rlblott af öfversättningar kände sin Plutark c tlsin Cesar. Men — invänder man — den s -jieke känner de gamla språken, blir aldrig ani -Jän en medelmåttig skriftsiällare. Men äger 1c ,) Frankrike just i närvarande tid en skald, si -Jmed de skönaste talanger förenar den ädla a I karakter, hvars arbeten pressarne och bokha I deln icke kunvat mångfaldiga tillräckligt nog. ellmänrhetens begärlighet, hvars verser äro i i a Ilas mun, äger ej Frankrike en skald — jag m -Inar icke Hr Lamertine, fastän allt hvad jag. -sagt äfven kunde lämpas på honom — en skal I som man kallar nationalskalden, och som ic I kan latin; äger det ej Beranger? Afven i Lu dvig XIV:s tid funnos stora författare, som iel kände de gamla språken, och Shakespears jä Itesnille uppväxte likaledes utan de gamla klass Ikerne. Men — invändes vidare — man ke I blott då lära sitt modersmål grundligt, när de med förenas studium af ett annat språk. Me jag tänker att Homer, Euripides och Plato doc rätt grundligt förstodo sitt modersmål, och, s I vidt jag vet, stålsatte de sig icke till detta stv jdium genom att lära Egyptiska eller Chaldeisk: Hvad viljen J göra med Latinet och Gre Ikiskan? skall man fråga mig. Jag svarar: des sa språk böra grundligt edlas vid de högre lö roverken. Jag bestrider ej, att undervisning m Ilemnas i dem vid de lägre, men jag skulle c vilja, att det föreskrefs såsom ovilkorhgt. E sak, den jag anser för högst önskvärd, är a Grekiskan och Latinet måtte läras efter en me ra förkortad method. Såsom detta studium n bedri:ves, åtgå dertill 8 å 9 år — det år el missbruk, som det är af vigt att afskaffa. De fiones ingen fattningsgåfva, ehuru trög den ä må vara, som icke på tvenne års tid är i stån att tillegna sig ett modernt språk. Att använ da 7 å 8 på studium af Grekiskan och Lati net, är det ej öfverdrifvet och orimligt, min Herrar! Det ar icke heller grundadt, hvad man sä ger, att de gamla språken utgöra det läroämne sem barnen lättast fatta. Detta gäller om de nya språken, hvilka läras genom talande, mer icke om, de själsdödande reglorna ur grammaliken, hvilke äro svårare att inpregla, är till och med de svåraste satser ur algebran Man invänder ytterligare, ett den. gamla methoden visat sitt företräde genom danandet af tusemtals utmärkta män, då man deremot ännt icke vet hurudana frukterne kunna blifva af der pya method, som man ger företrädet framfö den andra. Men det gifves ganska många mec de klassiska språken förtrogna personer, son likväl i alla andra stycken stå under medelmåt tan, och å andra sidan talar erfarenheten inom flickskolorna för det system, talaren förfäktade De unga flickorna, hvilka dock hittills blifvi förskonade från de gamla språken, tala och skrifva öfverhufvud bättre Fransyska, än mån. ga på gymnasierne bildade unga män, och on man ville klassificera de utmärktaste skriftetäl larne i vår tid, så skulle i hvarje händelse en qvinlig auctor erhålla ett af de fem. förste rummen. Ytterligare invändes att undervisning företrädesvis, i vetenskapliga ämnen lemnar barnets sinne tomt, krymper tillhopa hjertat, och försvagar inbillningskraften. Men talaren trodde att dessa, om äfven torra men exacta, läroämnan voro lika nyttiga för förståndet som et collegium logicum, och hvad inbillningskrafter angick, så vore det bättre att få förståndigs och nyttiga statsborgare, än fantaster. Naturen skall dessutom nog veta, att framalstra högt begåfvade fantasier, sådana som utgöre nationens stolthet. Och månne man väl kan förebrå Paseal och Descartes, Buffon, Halley och Galile, att de genom resultaterne af sine forskniagar gjort hjertat trängre, och förstört inbillnizgskraften? Eller månne det väl vore möjligt, at! utan rörelse och beundran höra om Cuviers forskningar i jordens inre, och se honom genom kraften af sitt snille framlägga för vår blick en lefvande målning afskapelsen? Tillåten mig, mina Herrar, att få berätta en anekdot. En protestantisk prest kom en dag till den gudfruktige Euler i Berlin, och beklagade sig att tron hade försvunnit, emedan ingenting, till och med berättelsen om skapelsens under, förmådde verka på hans åhörare; då han nyligen predikat för dem om skapelsen, hade en del af dem iusomnat, och de andra gått sin kos. Euler rådde honom att em gång försöka att låna beskrifningen om verldsbyggnadens under icke från Bibeln, eller filosoferne, skalderne och historieskrifvarne, utan från astronomerne; ban skulle