Aftonbladet – 11 april 1837, sida 1

Iken. En af Frankrikes utmärktaste vetenskaps män, Arago, yttrade sig bland andra öfve detta ämne; och som vi föreställa oss att de skall interessera våra läsare, att lära kärna hu ru en sådan notabilitet i den lärda verlden tän ker rörande detta så mycket omtvistade ämne så meddela vi här nedanföre det hufvudsakliga ste af hans tal. Vi böra dervid förutsända de anmärknring, att debatten hvälfde sig omkriu den frågan, huruvida kommunalskolerne (de lä roanstalter, som stå emellan elementar-skolorn och gymnasierwa) skulle få sig bestämda läro ämnen föreskrifna, eller om det skulle öfver lemnmas åt municipaliteterne att bestämma före målen för undervisningen, men i synnerhet hu ruvida Latinska och Grekiska språken skulle lä ras i alla kommunal-skolor, utarm undantag. Hr Arago började med att förklara, att har ansåg för orätt att vilja centralisera allt; i synnerhet vore det olämpligt, att i afseende på allmänna undervisningen vilja från Paris diktera för hvarje provinsstad, hvad som skulle läras i des: kommunalskeola. — Raseriet att styra allt ifrån hufvudstaden, invecklade regerings mekanismen på ett högst besvärlhgt sätt, hvarom man kurde öfvertyga sig t. ex. genem en jemnförelse emellan Engelske och Fransyske inrikes ministerns verkningskrets. I England, der nan till större delen lemnar lokalautoriteterne fria: händer vid behandlingen af deras egna angelägenheter, består inrikes ministerns hela korrespondens för året af 40 bref, som utgå i England, 20 till Skottland och 30 till Irland, och Engelske ministerns byrå är så föga ansenlig och sysselsätter så få embeismän, att Talaren, då han en gång befann sig der, alldeles icke kunde tro att han var i ett ministerkotel. Annorlunda vore förhållandet i Frankrike, der hundradetals tjenstemän alla timmar på dager vore sysselsatta med de tusende bref, som dagligen måste afgå från inrikes ministeren till alla trakter af landet, så vida ej den konstiga mekanism, förmedelst hvilken alla lokalautoriteter från Paris ledas i gängelband, gensst skulle råka i steckning. Huruvida det Engelska administrationssättet vore förkastligt, deröfver vore det blomstrande tillståndet på tusentals ställen i Brittiska riket den säkraste domaren. Talaren ville icke neka, att studium af Grekiska och Latinska språken kunde hda, i fall man öfverlemnade åt municipaliteterne att bestämma föremålen för skolundervisningen; men denna möjlighet hade ingenting bedröfvande för honom. Ty det vore icke Grekiska och Latin, som gåfve der utbildning åt förståndet, hvilken framför allt är af vigt. Studium af dessa språk gåfve, mnemligen, icke den klara säkra blicken, icke förmågan att utkasta en allmän plan till något intellektuelt eller mekaniskt verk, och att sedermera utföra det i sina detaljer. Men denna blick och denna förmåga vore oumbärlig, såväl för vetenskapsmannen som för konstnären, emedan båda, i brist deraf, företoge tusen saker, dem de icke kunde bringa till slut, emedan de ej på förhand förmått beräkna omfånget af derss företag, och just denna blick och deona förmåga, med eit ord, denna ordning i förståndet förvärfvade man lättast genom studium af de mathematiska och fysikaliska veteriskaperna. Jag sätter visserligen ett ganska högt värde på klassisk bildning — fortfor Talaren — och skattar den högre än den der poeten och akademikern, vår samtida, som förklarat sig i synnerhet derföre värdera htieraturen och poesien, emedan de gåfvo mera behag åt galanteriet, och mera finhet åt mnjutningarae. (Man skrattar. Talarer försäkrar att han icke menat någon af de närvarande.) Men jag tror ej, att en klassisk bildning kan förvärfvas blott genom Latin och Grekiska. Det är fastmere vårt modersmål, som måste grundligt studeras, och med studium af detsamma kunde man då förena undervisaingen i något annat lefvande. språk. Jag skulle t. ex. icke hafva någonting deremot, om man i kommunalskolorne (blott om dessa talar jag, naturligtvis icke om de högre gymnasierre) i Bayonne, Strasburg och Havre lemnade undervisning i Spanska, Tyska och Engelska språken, i stället för i Latin och Grekiska. Man bör blott ej derföre försumma undervisningen i modersmålet. Den måste fast mera utgöra grundvalen för all solid bildning. Eller skulle man måhända tro, att studium af Bossuet, Feneion, Montesqvieu och Moliere, den odödlige Molicre, är mindre förädlende för själ och hjerta, än studium af de gamla? Den som tror, att en hög utbildning af de intellektuella krafterna icke är möjlig utan latin, han kaste en blick på den intelligens, som af alla partier,