Aftonbladet – 20 mars 1837, sida 1

derigenom, att man tvekat huruvida man borda undardraga de flere deltagarme i ett och sam Irma bro, deras — unrmderstundom särskilda — waturliga domare. Men denna betänklighet vore icke af någon vigt, emedan den omständigheten Ihvem som vere den såkallade nmaturlige domaIren icke, i likhet med dem förutnämude prinicipen af odelbarhet, berodde af en inre nödvändighet, utan hvilade på positiva bestämmalser, ty dst var icke tingess nmatur utan statens lagar, som afgjorde hvem som vore hvars och jexs maturlige domare. Utan att vilja misskänna att det är af högsta I vigt, att dem naturligaste domaren, sådan lagen bestämt den, d. v. s. juryinrättningen tillämpas i alla icke specielt undantagna fall, måste talaren likväl tillstå, att ett undantag från denna isedaare sekundära princip, ett undantag från edelbarheten af ett och samma kriminalmål, nastan aldrig förekommit. Förlägenheten af sådane undantag var ferdom, då aästan lika många särskilda domstolar som särskilda stånd existerade, vida större än nu, då i juryn ett gemensamt forum för alla klasser existerar. Likväl föll man aldrig på den närvarande disjunktionsiddgen, utan sökte hjelpa saken än på ett än på ett annat sätt, utan att dock någonsin söka kränka målets odelbarhet. Talaren bevisade detta påstående, genom en kedja af citater ur alla nationers lagstiftningar. Öfvergående derefter till nyare tiders lagstiftning, visade han hur författaren till Code d instruction criminelle, hur Portalis, hur Malleville voro genomträngda af denna odelbarhetens princip. Man må icke invända, att, om ändiligen odeloarheten är förkastlig, det då vore bäst, att ställa både militärer och civila inför krigsrätten. Till en början har denna ide alla århundradens erfarenhet emot sig. Redan hos Roemarena, med deras stränga diseiplin, öfverlemnades soldater till militära domare endast för sådane förbrytelser, dem blott en soldat kunde begå; i NI öfriga mål, och ännu mer om en civil var Yeri invecklad, hörde soldaten suger de medborgerliga domstolarne. — Först under restaurationstidem kom man på den tankan att disjungera, och det just i pärskammaren, der, hvarest, sedan Mole med flera andra talare försvarat odelbarhets-principen, någon förmente att om pärerne skulle döma öfver alla komplotter, utan afseende på dsiliagarmes stånd, ds snart skulle se hela Frankrike på de anklagades bänk. Afgör, mina herrar, huruvida det kommit mär man trodde sig böra begagaa ett; sådant argument. Mar dömer ieke em nation i massa; om folket i massa blandade sig i saken, så blefve det pärskammaren, som komme på de anklagades bänk. (Cemtrerna knotade. Dupin! forifor med afseende på detta kuot). Kan man: anse uteslutandet af 176 pärer, såsom kartan 1830 befallde, annorlunda än såsom folkets dor?) Jag tänker ännu, såsom jag tänkte den 7 Augusti 1830, jag tämker att natiomem hade rätt! ait bämnas en insult af ofvanantydde art, så som den gjorde. I lsgstiftaing bör man iugenting ändra utan nödvändiga skäl, och framför allt icke störta de stadgar, som äro grundade i sakens natur, och derföre äga en inre nödvändighet. Lagstifiaren har ingen rätt att stifta lagar efter godtycke. Gud sjelf, ehuru allsmåkig, kan ej ändra naturess en gång gifna lagar, ! och skall aldrig anbefalla att en käpp icke mer ! L äger wvå ändar. An mindre förmå wmennisker efter godtycke modeliera lagarne. Moeralens lagar, lagar som hafva en yttre eller inre nöd-:vändighet, låta icke efter behag förändra sig. js Till sådane höra äfven odelbarhetslagea för kri-j! minalmål. I försöken förgäfves att ändra den; å hvarje ögorblick skall gäcka er möda, och fram-k ställa er nya lag såsom outförbar. Bet skullellh stå illa, mycket illa till med sakernas närvaranq de läge, om man skulle behöfva stt taga sint tiliflykt till eu sådant räddningsmedel, som den Iv öreslagna lagen. Hvad har då skett? Jagil ser platt ingen fara förbunden med domstelar-Is res närvarande inrättning. Man vill förbättra lö liserpliven; men härens anda är ju bättre änje någonsin tillförene. Fråga blott den högre mi-li itärn, om soldaten någonsin varit lydigare och it villigare än just nu. Preportionsvis förekomma h vida färre militära än andra förbrytelser. Sol-a later bar ej heller något skäl till missnöje. I I dar han ej återbekommit sin natiomalfans, och J anker man väl ens på att beröfva honomjt lenna, ellar att införa privilegierade seldater?l: Tafva vi då Sechweitzare, hafva vi garder? Nej; hb varje soldat ar Fransman, och Konungen och fi osterlandet hafva ett gemensamt garde. Miss-si röjda fiunas inom armeen, liksom inem alla an-s lra medborgarklasser, ty hvar finner man ejenlb