Aftonbladet – 20 mars 1837, sida 1

t finner Läsaren här nedanföre. Hr Dupin börMjade på följande sätt: il Jag betraktar ur en helt olika syopuskt sår dana förslag, sem hafva afscende på finanser, . polis och förvaltning, hvilka efter omständigheterne kunna föranleda till ett votum af förtreende för styrelsen, och egentliga lagar, hvilka äro beräknade på varsktighet och ingripa i sjalfJva väsendet af våra institutioner. Då fråga är om detta sednare sl: gsla3:r, måste man alltid afse principer; aldrig umaer rågot vilkor af dem göIra en partifråga. Detta äger i syunerhet tillämplighet på sådane stadganden, sem hafva afseende på rättegången i brottmål. Jag anser lagstiftningen för denna rättegång vara af ännu större vigt, äm sjelfva lagstiftningen för straffen, lemedan en öfverdrifven stränghet i strafflagarne icke kan skada medborgarne, i fall deras trihet är garanterad genom en god lagstiftving för rättegånger. — Talsren åberopade till stöd för denna sin åsigt Montesquieus och Pastorets autoritet, på det man icke tilläfventyrs måtte rigta mot honem den förebråelse, hvsrmed man nyligen varit så frikostig, nemligem att bam öfverflyttade de småaktiga och chikanösa advokatideerne till alla ämnes, dem ham bebardlade. Det ifrågavarande förslaget angick en lag, som är ämnad att blifva varaktig, och som ingriper ji sjeliva väsendet af institutionerne; det her till öpdamål att i vissa rättegårgar oftare få fäldt än friadt, och talaren ville således framför allt fäsia uppmärksamheten derpå, att sådana slags lagar alltid uppkommit vid tillfällen af poliuska förbrytelser, sedermera öfvergått till allmänna lagen och blifvit använda vid andra förbrytelser, samt till ster olycka för menrskligheten fort lefvat genom sekler. Sådant har t. ex. förbål-; landet varit med den fasansfullaste af alla brottmålsprecedurer, nemligen terturen. I Romerska republiken bade man blott användt terturen på slafvar, hvilka i Romerska lagen ansigos såsom ting, och icke såsom personer, men aldrig emot fria menmiskor. Mer sedan kejsarevärdigheten blifvit införd, hade man först vid tillfälle af det nyskapade crimen lose majestatis äfvemledes börjat använda torturen emot fria personer, ailt till imperatorns större ära och trygghet på den thron, dit han uppstigit genom vapenmakt, och från hvilken han i oupphörlig bäivam fruktade att se sig störtad på samma sätt. Från Remerska lagen hade torturen öfvergått till cano; niska lagen, emedan man antagit att om mennisker lades på sträckbämk till kejsarens ära ech för hams trygghets skull, så måste man med ännu större skal kunna göra det t:ll Guds ara och skydd. Från canoniska lagen hage torturen småningom vidare fortplaniat sig, så att man slutligen lade hela verlder på sträckbärk, till dess slutligen revelutionen 1789 gjorde slut på torturen liksom på så mycket anuat endt. Ett annat exempel på huru rättegåagssäte: för brettj mål blifvit omformadt af politiska, twillfälliga axledningar hade man ifrån den despotiske Franz j I I:s tid — Talaren kallade hazom despot, emedan han väl hägnat vetenskaper och konster, men icke friheten — då denne konung ville göra sig af med amirsl Chabot. Han hade i sådan afsigt genom sin kamsler Poyet tåtit för ändra brettmålsrättegången, och snart föll Chabots hufvud och sedermera äfren Poyets, i följd af dessa för tillfället, af poluisk anledning, ull! vägabragta förämdringer i lagen. Då den senare beklagade sig öfver de stränga formerna i räi:egången, svarades honom: Be dig inför de I jag, som du sjelf gjeri! Se der mina Her rar — utropade Talaren — ett bevis huru far-; ligt det är att obstärksamt röra vid brettmåls-!: rättegången. Sedan Hr Dupin vidare yitrat, ! att han och hans juridiske embetsbröder inom : Kammaren företrädesvis måste känna sig upprianade, att pröfva det ifrågavarande lag! förslaget, förklarade han att det upprört hans innersta; emedam han genom detsamma såg de stora rätts-) 4 principerne antastade, en fundamental regel satts å sido. Denna fundamentsl-regel vore odet11 burheten af ett och samma brottmål. Dennait princip hade sitt ursprung deri, att brott endast då kunde nktigt uppfattas ech bedömas, när! alla medverkande orsaker, alla phaser, all: delar af dess utförznde, jemte alla biomständigha-) ter, behendlades såsom ett helt. Derföre må-( ste en brettmålsprocess, såsem eit drzma, be handlas i en enda akt, der alla medlen vill be vis och försvar voro hbka för alla, som deluagit i brottst, och en och samma dom uttalades afil samma domare. Denna sanning är också såj!l allmänt erkåmd, att mar ieke blett behanmdla!(f r C t det oskiljaktiga såsem sådant, utan till och med samman hundit behandlingen af särskilda hrott