Aftonbladet – 20 mars 1837, sida 1

Konungen sjelf vid sessionens öppnande sag oss, att attemtatet i Strasburg blott tjesat att stäl Ja armeens trohet och tilgifvenhet i ett änn högre ljus. Hvarföre då behasdla militåren med en eförtjent stränghet? Eller påstår man må. fhänds att juryn misskänner sin pligt? Jury består af valmän, och dessa måtte väl i kammarens ögon lifvas af en god anda; kammaren sjel jär ju ett resultat af dessa valmär, och påstår si utam tvifvel 1fvas af en god anda. Men, in vänder man, Juryns i S:rasburg utslag! Detta utslag hör till undantagen, hvilka icke konstituera någon regel. Det kan icke räufärdigas. men låter rätt väl förklara sig, derigenom att er regeringens handling förutgått, som kränkte oIdelbarheten. Vill man nu, emedan denmna regeringens första orätvisa tvingade de edsvurne till em annan, göra orättvisan allmän? Det vore i sanming ett besymnerligt, ett äfventyrligt medelatt bättra det onda. Juryns atslag met militären har i allmänhet varit strängare än krigsrälternas; ty de medborgare, som utgöra em jury, inse bäst att ordningens upprätthållande är lugBets och trefnadens oeftergifliga vilkor, och de edsvurne äga en långt finare takt att urskilja den anklagades skuld eller oskuld än kngsrätterne. Ett bevis derpå lemnar resulaterue af förfaringssättet efter Junioroligheterne 1832. Till en början var domsrätten uppdragen åt krigsrätter, som af 16 anklagade frikönde 13, och bland dessa Pepin, hvars brottslighet icke kunde betviflas. Juryn åter uppfyllde den oväldigaste rättvisas strängaste fordringar, så snart frågan var em myterier och sammansvärjningar. Jag är, som allud, en vän af ordningen, en förfäkare af strafflagens stränga tillämpning, en hatare af dem flathet, som tillåter en förbrytare blifva ostraffad. Men jag kan icke fördraga att man upphäfver de första oeftergifliga grunderna för handhafvandet af en säker lagskipning. Men just detta upphäfvande, som skulle vara förknippadt med den nya lagens antagande. Krigsrätterne ransaka skyndsamt och döma hastigt. Antagande den händelse att Defensern för en civil, men i komplott med en mititär invecklad, person begär ett uppskof för en förklaring af den militäre medbrottslingen, sedan denna sednare redan är af krigsrätten till döden dömd: denne måste då, den der disjunktionslagen till välbehag, undergå den grymma tortyren att flera månader qväljas af föreställningen om sin afrättning. Och hvilken förklaring skall mar vänta af en till döden dömd? Skulle ej denne eländige, med en oundviklig död i sigie, kunna få det infallet att draga em oskyldig med sig i grafven? Lagen stadgar vidare att ett vittnes utsago ej må före det slutliga afhörandet yppas för medvitinena: äfven detta blir outförbart, emsdan äfven krigsrätterne äro offentliga, och vittnena i de disjungerade målen nödvänc gt på båda ställena miste vara de samma. Och om nu åklagaren vänder sig till Juryn med denma uppmaning : krigsrätten har redan uttalat ordet skyldig öfver den anklagades medtilltalade och dömt honom till döden, J måsten altså äfven döma dem skyldige : bvilketfafskyvärdt tvång för åklagaren att till hufvudargument begagna en dödsdom? Antag att en militär amklagas att hafva sammansvurit sig med fyra civila, och att krigsrätten förklarar honom skyldig, medan juryn frikänner de fyra medanklagade: der hafva vi då den orismligheten att en mihtär dömes till döden för att hafva ingått em sammansvärjving — med sig sjelf; likväl förutsätter begreppet sammansvärjning flera medbrottsliga. — Hvilket hat skola icke dessutom krigsrätternae draga sig, då de fälla anklagade, hvilkas medorottslige juryn frikänner: skall man ej säga at crigsrätterna äro regeringen3 umdergilna verktyg, och skall icke amseendet af ett rättsenligt utslag geem den nya lagen skakasi dess inmersta grundval. Äfven den politiska följden af den nya agen skall blifva högst beklagansvard. Den kall beräfva soldater allt det medborgerliga han ineu äger. Men det är just den oeftergifliga geaskapen hos ea soldat i ena fii stat, at har cke må betrakta sig sem ett falt legohjem, uan som en statsborgare, hvars minnen och föroppningar hänföra sig till fädrens hydda, till len trefliga plogen och hemmets fredliga boning, Jetta medborgaresinne beröfven J soldaten, om för förbrytelser, som icke äro rent af rmiliära, umdandragen homom de allmänma domstearne. Viljen J ej gifva mitt omdöme trevårdiget, så trom åtminstone Napoleon, som rött vil örstod hvariill disciplinen dugde. — Mean är, ade han medborgare, jaman man är soldat; ere oldat som begått en ickefreat militärisk förrvtelse. tillhör de allmärra demstolarne. I