Aftonbladet – 28 februari 1837, sida 2

Fn NF VOTLRE KRT, —N VU UUTLL dnr (dne JLRIS SINJVE I verlden genom främlingens inympande på den åldriga stammen, straffades på et fruktansvardt sätt på den oskyldiga ympen. Men hvilken Imängd af frivilliga deltegare i detta gyckel — lo det var ett sådamt — fann han icke! och huru gjorde sig icke nationen till hans med-j Iskyldige! Man läse blott de underdåniga aIdresserna och talen vid 1778 års Riksdag, de I försäkringar om evig trohet och tillgifvenhet, iman frambar till den nyföddes vagga, de skänIker man hembjöd, och de ännu större man I föreslog, alltsammans fullkomligt täflande i unIderdånig devotion med hvad andra adresser, Isom sedermera aflåtits, innehöll. Men det var! licke blott tillgifvenhetens och beunrdrans lof: Isånger, som ljödo kring vaggan; sorgens och I förtviflans skrän blakdade sig äfven deri. De loff.ntliga fröjdebetygelser, som anställdes, för latt fira det glädjefulla tillfället, förvandlades till ett skakande sorgespel. Hufvudstadens borgerskap gaf en fest, der, efter Kunungers exem-! pel, hvilken låtit mythologiska figurer föras på vagnar kring stadem, utkastande gåfvor af mat Joch penningar, ymnighetens horn äfven här! skulle öppnas för menigheter, eu sinnebild af Iden gyllene tid, den i lindan slumrande konunigasonen en gång skulls börja för landet. Föriderf och blodstårar götos i stället derutur, och 64 menniskolif blefve dem illa beräknade tillIställningens offer, — en förfärlig profeiia oöfI ver förhoppningarnes realiserande. Olyckan vände sitt vredgade anlet åt Gustaf Adolfs vagga; hon upphörde sedan aldrig, att följa bonom -Imed sina vrånga blickar, såsom ett, från födelIsen intill döden, åt henne hemfallet byte. Må I kortsyntheten åter predika den banala satsen !om menniskoförmåganrs sjelftillräcklighet, huru Iden dödlige sjell skapar sina öden, huru Kvar! och en sjelf smider sin lyckas eller olyckas kedja; en djupare blick i lifvet och händelsernas gäng förkastar denna Jära. Den erkänner I menniskoförmågans märkeliga vidd, men äfven dess gränser; hon inser huru dess krafter kunIna vara tillräckliga, att någon gång hålla sig uppe löfver strömmens vågor, att hindra den simmande från att nedsjunka i förderfvets djup, ej att befalla ! öfver dessa vågor och bjuda dem återvända till sin källa; den inser, att denna förmåga kan skickhgt begagna framgångens ögonblick, kan handla och j verka, medan dess strålar lysa, kan samla de! skatter, som blänka i dem, kan berga de skördar, de framkallat; men att hon ej mäktar befalla öfver solskenet, ej kan en sekund återhålla de moln, som vilja betäcka ljusets stjerna. Denna blick lär icke misströstan och klen modighet ; den lar förtröstan och tro och hopp, ty den lär ödmjukhet; den stärker krafterna, den skärper förståndet, emedan den lär modeIration och erinras om dessa krafters vanmakt, ! den stumd de riktas emot högre kaster. I Natnren hade förnekat Gustaf Adolf de högre ji själsegenskapernes välgerming; då nu dertill mot: gången valde honom till ett mil för sina pilar, då han ej mot dem kunde sätta den egna styrkans sköld; då han var utsedd till ett försoningsoffer för äldre tiders förvillelser, dårskaper och brott; då en ny tid växte kring honom, hvars lynne han ej förstod; då gigantiska höndelser tornade sig på hans bana, dem han ville undantränga i stället att kringgå, så måste följden blifva förderf och fall för honom sjelf och för så många, han kunde indraga i sina olyckors hvirfvel. Den största af dessa olyckor var atan tvifvel den nära oirskränkta makt, hans fader gaf honom i arf. Denna makt, som Gustaf försummade att taga åt sig, då ham kunnat och månända bordt göra det, som han sedan af tilldragelsernas öfverhängande tysgd tvangs att eröfra, är alltid ett vådligt vapen, någongång nyttigt och välgörande i den starka och öfvade handen, men ännu oftare förderfligt i den svaga och oskickliga, som dermed sårar andra och stundom dödstinger sig sjelf. Det är ovisst hvad frukt Gustaf sjelf kunnat berga af sin nya eröfring, i fall han längre fått åtnjuta henne; kanhärda hade han, bland många tistlar och giftiga örter, äfver upphemtat mången planta af nyttig och helsosam art; men hans son hade af herom ej ärft något annat, än sjelfva eröfringen med dess lyten och förbannelser, icke hans skarpa blick i tidens förhållanden, och menniskornas lynnen, Han upprväxte i obekantskap dermed, eller rättare i denwa kortsynta tro på det Vv.randes oföränderligke , vå maktens ofelbarhet RA AA ÅA AM mm OÅM Md — ra PA -— -— mA NB RARLTMÖÄeZz2z?: Oo — 8 A