Aftonbladet – 28 februari 1837, sida 2

maktens besittning till hvad pris som hälst. Den grundade sig på ofvertygelsen om förbindelsers helgd å ömse sidor, på den förutsättning att det verkligen var Svenska folket, som ingått med hans fader den så kallad: Säkerhetsakten; att den makt, hon förlänat Konunzen, borde af folket hållas honom orubbad till handa såsom annan väl förvärlfvad egendem, att hvarje förnekande deraf eller motstånd deremot, vore ett kontraktsbrott, em kränkning af ingångna förbindelser; men att konungens åliggande deremot vore, att samvetsgraont vårda sitt folks rätt och bästa, att hålla hard öfver lagskipningen, att sparsamt förvalta statens medel, att vidtaga nödiga förbättringar i samhbällsskicket o. s. V. Det vore orättvist, att bestrida Gustaf Adolf förtjensten, att efter bästa förstånd och samvete hafva uppfyllt sina skyldigheter. Man måste endast beklaga, att hans förstånds resurser icke voro vidsträcktare, att hän ej förmådde göra sig reda för deras omfattning, och ej mäta den tids fordringar, hvari han lefde. Det ges föga. mer än en röst öfver den anda af oidning, rättvisa, sparsamhet och miånhet om landets bästa, som utmärkte hans inre förvaltsing. Hade hon varit understödd af konstituiionel:a former och tryckfrihet; hade hans geda afsigter, hans redliga vilja kunnat ledas af folkets vilja och allmänna upplysning, så skulle han sannohkt blifvit en förträfflig konstitutionell konung, han skulle treget hafva iakttagit grundlagarna; ty han tillät sig aldrig någon egemwmäktig tolkning, än mindre någon uppenbir kränkning deraf, och sänkte sig aldrig till låga intriger och korruptions-medel, att genomdrifva sina afsigter. Hans olycka var, att hans vilja ej fått dessa helsosamma band sig pålagda, utam i dess ställe erhållit en makt, som han ej kunde begagna, emedan hen ej förstod hvar makten bör sätta sig sjelf skrankor, och ingen laglig ergan fanns, som kunde säga honom det. Han ansåg sig berättigad, att ensam styra landet; motståndet emot hans vilja var derföre i hans ögon ett brott, och oppositionen vid 1800 års Riksdag efter hans tanka ett slags revolt. Han ansåg sig berättigad att ensam tänka öfver allmänna ärender, der han ej sjelf fane för godt att inhemta andras mening. Tryckpresssns försök, att yttra andra ianukar än hans, var sålunda för honom ett egenmäktigt ingrepp i hans rätt. Han fruktade icke opposition och tryckfrihet, ty han visste sig handla efter samvete och att hans gerningar ej behöfde sky ljuset; men han ansåg dem för kontraktsbrott, och hans skyldighet var att upprätthålla samhällskontraktet. Kanske förtjener han någon ursäkt, när man besinnar, att han vid 18 år började sin regemtbana och slöt den vid 30, stledes vid en ålder, då menniskan först egentligen bör inträda som handlande och sjelfverkande individ, att han ej genomgått mågon frihetens och sjelfpröfringens skola; att han aldrig behöft lära sig lyda, att han, af lifvets många skiften och förhöltanden, ej kände någonting annat än berättelsevis och sedt från höjdens förvillande synpunkt; att han hade begrepp om blott ett enda ståed: Konungens, och att hans begrepp derom voro konseqventa, men ensidiga; samt ändieligen att hans idger om detta stånds pligter och rättigheter kommo på en gång några år för sent och några år för tidigt. Han ville sätta sig emot Napoleon i en tidpunkt, då alla andra furstar böjde sig under dess välde; han ville återhålla folkens anspråk, just då dessa började vakna, och furstarpe ansågo nyttigt, att låtsa sig gynna dem, för att begagna dem för sina egna afsigter; han fasthöll sig vid eders helgd och förbisdel;ers orygglighet i en epok, då man såg dessa med sällsynt lätthet brytas å alla sidor; han ensam ville bli trogen, både sina åsigter och sina traktater vid samma tid, som han såg den ena af sina bundsförvandter , England, midt i redens sköte angripa det oförberedda Danmark ch bortröfva dess flotta, samt den andre, Alexeder, i ett ögonblick förvandlas från Napoleons iende till hans varmaste vän och beundrare, ch vända de vapen, han nyss burit mot hoom, mot sin egen anförvandt och förbumdsroder. Det fordrades sådana sammanstämmane, ej blott olyckor, men kränkningar af hans ittskänsla, för att öfvertyga honom, att han beragit sig, men att tillika 1 hans själ föda dena dystra misstro och detta svärmiska hopp på ögre krafters bistånd, hvartill motgången så