Aftonbladet – 21 februari 1837, sida 2

AA BMA MVD OM OMUVITe och en uiaimwad ståndspersous klass, hvars tilvaro vanhges uppenbarar ig genom rn stlind.gt tilkagande trängsel af sokande på embhetsmannebavan — inwväffer detta hos oss eller icke? — är utan tvilvel icke något af de ityckligare tecknen for allmänna vältvefnaden. Denna mäste m.d ett ord, hufvudsakligen bestämmas al proportionen emellan de bergade och icke bergade samhällsmedlemmar och antal. Aila andra beräkrisgar blifva felaktiga. Men vårt företal till den insända artikels har redan blifvit nog långt, då det egenligen icke var afsigten, alt ingå i några kommentarier häröfver. Den lyder som följer: Till Herr T. P.! Uti N:o 26 ar det Sjette Aftombladet för den 1 Febrvari har man läst en artikel af den kända signaturen IT. P. med öfverskrift: Statstidningen och Hr Justitie Statsministerns berättelse. Denna artikel innehåller väl något om den sak, som af ölverskriften antydes, men hulvudsakligen mycket aumat allehanda. Hvilken småaktig advokatur i afseende på Statstidningens yttrande om etillförlitligheten af en viss, bestämdt uppgifven del utaf Justitie Statsministerns berättelse?! — Utan afsigt och vilja, att misstyda, kommer man icke vid genomläsande af Btatstidninsens artikel uti dess helhet till det resultat, hvartill fir T. P. genom citationer, lösryckta utur olika me-. ningar, velat leda. I denna fråga behöfrer icke Statstidningen något försvar inför allmänna omdömet. Hr T. P:s attaque är således minst sagdt — onödig. Aftonbladet har uwi dess N:o 30 för den 6 Februari nödgats vederlägga Hr T. P:s påstående, om den långsamhet, hvarmed Högsta domstolen skulle handHvilkon — minst sagdt — deconfiture för en sådan patriotismens kämpe som Hr T. P.!! — Allmoge, fattigdomen — nej detta är för litet sagdt — nöden fortfar att vara progressiv.v — Således i tilltagande och större än förr:. — Allmoge må tagas i hvilken bemärkelse som heldst, ehuru Hr T. P. icke bordt stadna i tvifrelsmål om dess be-! tydelse i Statstidningens artikel, — så är det erättvist — minst sagdt — ölverdrifvet påstående, ty; man måste medgilva att välmågan tvertom i allmän-; i fr skiltesärender, som befunnits grundfalskt. het är progressiv, fastän icke till den grad som vo-) re Önskligt. Då Hr T. P. inom Sveriges vidsträckta yta endast funnit nöden personifierad, 1:mo i några sock nar af Dalarne; 2:0 i vissa Norrländska trakter; 3:0 i vissa orter af Småland,, måste man antaga, att denna besynnerliga personiliering, Hr T. P. vetterligen, icke uppenbarat sig i det öfriga Dalarne, det öfriga Norrland, det öfriga Småland och hela det öfriga Sverige. Om med personifierad nöd menas verklig nöd, så tviflas, att Hr T. P. kan utvisa; något land med Sveriges ctendu, äfven relativt till folkmängden, der den personifierade nöden icke är jemförlig med Sveriges; men insändaren tror sig d beklagligen hafva funnit verklig nöd på flera ställen, än de at Hr T. P. uppgifne, likväl — oaktadt all sin patriotism — nödsakad, att rättvisligen erkänna, det dessa orter tillhöra undantagen och deras nöd bör tillskrifvas serskildta naturoch klimatförhållanden samt helt och hållet enskilda orsaker, då mångdubbelt flera orter verkligen befinna sig uti en tilltagande välmåga. Eller hvad bevisas deraf: att bonden nu lika lätt som förr — för att icke säga lättare, än a .. . t förr — utgör sina Onaturliga skatter; — att bon-:; den kläder sig bättre, och äter bättre — trots Hrj T..P:s påstående att bondehustrun icke förmår vid husförhör åt presten tillreda en vanlig husmanskost; — alt många bönder nu år ifrån år kunna uppskjuta försäljningen till större eller mindre del af den gröda, som de icke anse förmonligt att genast afyttra; att lyxen i alla alseenden hos bonden årligen tilltager: — att många bönder ej blott med olycksbringande småpannor tillverka bränvin, utan ock med, — efter Insändarens förmenande — ännu mera olycksbringande stora pannor, som afverka 1400 Lisp. i veckan och derutöfver. Bevisa ej alla dessa obestridliga facta, att vådan icke är progressiv i allmänhet, utan tvert-. om välmågan, ehuru dess frukter beklagligen missbrukas af många, Hr T. P. klandrar de närvarande förhållanderna, utan jemförelse med de fordna. och utan att uppgifva botemedel för den personifierade nöd som Hr IT. P. diktatoriskt stämplar såsom pprogressiv. Hr T. P. synes väl antyda, att uppl lysning skulle afhjelpa det onda, och gerna medgit-, ves, att den är ett kraftigt, ehuru imgalunda radikalt c botemedel. Men den kan icke i ett nu påtvingas illmogen eller menniskan, i hvilken ställning hon änmå sig befinna. Nekas kan ej, att allmogen nu är vida. mera upplyst än förr, eller att tillfälle nästan öfver allt i landet är allmogen öppet för upplysnings vinnande, ehuru mycket än må återstå att Önska, nen i alla tider måste dess sökande, så vidt den sträcker sig utom religionen, Öfverlemnas till indivilens fria val. Hr I. P. omtalar : huruledes på slättlandet arvetsförtjexst saknas om vintern, d deremot armar aknas em sommarn; — huruledes man finner p IT större gods en rå, frusen, i små nästen vegeteranle folkmassa, hvars utblottade belägenhet icke synerligen mildras at de fjäderfä och tyrfotor, som hos d lensamma stundom inrymmas i stugorna; — huruleles många bönder — sannolikt de flestav — besit-) 5! a sina hemman alltför ingripande nti sina blodsför-) d andters rätt, hvilket undertryckande af den lagliga fö rfsrätten hindrar hemmansklyfning, motverkar uppk dling och alstrar mycken fattigdom; — huruledes ordbruket är till den grad vanvårdadt, som det visar b ig i de flesta provinser, enär derstädes ännu finnes är örträffliga odlingslägenheter. Hvilka partikulariteer? I — Och i hvad sammanhang med JustitixStatsf ninisterns berättelse står nu allt detta? I! — y Men hvad är Hr T. P:s egentliga mening M red framställningen af allt detta? — Det vore!el ir IT Äh föllananda att Bllisna TT Rn Om -— 0 gm Ö 3 nd Ve