Aftonbladet – 18 februari 1837, sida 1

varande omöjligt. Det gifves alltså olhkheter och visserligen betydande olikheter; men ick desto mindre är efterapandet af det meonarkisk: språket och de monarkiska prinerperna från de förtlutna frappant. Ett så kalladt juste-miliat är i längden omöjligt hos Fransmännen; d hvila icke på egen botten, utan måste sluta sig till någonting annat och fämmande. Emellar fronderi, som urartar till dersagogi, och fullkomlig undergifvenhet för monarkien, finne: hos dem icke någon verklig medelväg. 1 detta fall bilda Fransmännen en frappaut motsats vll Engelsmännen. Alla Fransmän äga gemensam en hög militärisk känsla för äran; det ar ett verkligt soldatfolk. Men med undantag a denna centralkraft, söndersplittrar sig allt i deras tänkesätt, då de lemnas it sig sjelfva; derföre urarta de sa läst till ytterligheterve af morarkism och demagogism. Af en sjelfständig aristokrati äga Fransmännen blott clegansen, icke det politska ströfvandet och den verkliga sjelfständigheten. Man talar mycket om att förbereda en ny tid; men naturen tager ölverallt ut sin rätt, och nationalkarakteren framträder alltid, under hvad form det också må vara.