Aftonbladet – 18 februari 1837, sida 1

falltid, under hvad form det också må vara. Paris d. 24 Jan. 1837. Det gifves saker, dem de högre bildade klasserne i Europa måste lära känna, kosta hvad det vil, på det desja klasser icke för evigt måtte förblifva ofruktibara, utan intaga en ny ställning i förhållande Itill framtiden, och återlifvas genom ett nytt dop. IT detta afseende skadar det icke, om deras san Iguiniska förhoppningar så snart som möjligt varda tillintetgjorda. Grefve de Maistre, som bade en skarp blick, har öppet sagt Fransyska adeln, att den icke vore i stånd ait, såsom den gamla regimens adel, taga del i framtidens påpyttfödelse; och på samma sätt går det förr eller sednare med all adel i Europa, i fall den vill handla så som adeln af den gzmla Fransyska regimen. Denna adel hakade sig, dels af plistkänsla, dels af egowm, fast vid det skeppsbrutna förflutna, och vräktes med krossade lemnar upp på stranden; men på samma sätt som Judarne lefva i förväntan på sin Messias, eller landtfolket i Wales fordom hoppades på Arthur, så lefde Fransyska adeln i Roppet på en galant och fö finsd ridderlghet, som toge sin plats vid hofvet. Denna naderlighet har nu åndteligen förlorat hela sin poesi, är nu så utan all manlighet, allvar och värdighet, at den nästan blifvit förvandlad till en då-skap. Sedan Julirevolutionen hänger den sig fast vid hvarje flik, och alla flikar brista. Den trodde på en restauration i Frankrike, genora Don Carlos framgångar. Hade det lyckats Don Carlos, att rycka in i Madrid, sa bade alla dessa adliga hufvuden råkat i komplett iörvirring: Man hade icke insett, att det skulle blifvit omöjligt för Don Carlos att bibehålla sig, just derföre att han blott ville vara Konung för de så kallade wälsinnade och icke Konung för Spanska patiomen, precist så son Carl X hade varit i Frankrike. Nu kan man allt mer och mer taga på med händerna, att en ny tid öfverallt dykar upp ur djupet, och att man i jalseende på denna tid måste taga gestalt. Don Carlos, sådan han är, fulaf inskränkta, trårgbröstade åsigter, hade genom aina korta fraragångar drifvit till högsta höjd alla förvillelser, allt virrvarr i åsigter, alla falska förhoppningar i en stor del af Europa, och serdeles bland de högre klarserne. Man skulle förr eller sednare bafva insett sin förvillelse, och kommit ull sansning — reaktionen hade blitvit förfarlig. Öiverallt ser man Guds skrift i vår tids händelser, och denna skaft bör man lara sig att förstå. Man måste icke längre göra sig till tjena:e för en ny hofmakt, ull vapendragare for medborgare-majestätet, utan åtaga sig landets verkliga interessen, söka verka för folkets bildDing, förstå det tillkommande, göra sig förtjent genom annat än förmögenhet eller börd, göra sig förtjent genom tärkesätt och handlingar, dem man har lättare för att ådagalägga genora de lyckans håfvor man äger, än de män, som miste kämpa hårda strider, föratt ur natten trägga sig fram till, dagens ljus. Men mean måste skynda sig att giva den förnäma ungdomens uppfostran denva riktcivp, annars blir det, förr eller sednare, för sent. Stora vändpunkter i menskligbetens hi:teria inträffa sällan; man måste icke sitta med händerna i kors och låta dem gå förbi, Den gamla tiden har gått under, icke lör det att den var gemmalkeller och för sig sjelf forkastlig, utan derfere, att man icke föorstod art föryngra, utvidga och sätta hHfö den. Mi man derföre iRtränga i det ulikommande. och bämta de lärdomar urfSpaniens bistoria som man bordt hämta ur Frankrikes. Historien,