Aftonbladet – 9 februari 1837, sida 1

RO BO AV 0 ge upptäckt ett lager af Ånthracit, hvaraf han ämnar till sommaren sätta sig i besittning, för att sedan leverera så stora partier man önskar. Upptäckten skulle vara ganska vigtig, men dess verklighet är ännu icke på något sätt bestyrkt. Från Grefve D.Frölich har Redaktionen blifvit anmodad att i detta blad meddela följande: Svar till Hr Major N. Erisson på dess artikel i-Sjette Aftonbladet, N:o 21 för den 26 Januari 1837, Om Kanalerne i Wermland. i ER Oberäknadt den påhelsning, föranledande till contravisit, som jag från Hr Majoren i ofvanciterade artikel undfått, har jag äfven haft nöjet med samma dags post emottaga ett enskildt handbref, dateradt en dag sednare än artikeln, eller den 26 Januari, synbarligen ämnadt att medelst de artiga, ja förbindliga ordalag hveri det blifvit affattadt, mildra det intryck, som sjelfva artikeln kunde supponeras göra. Idgen att på sådant sätt skriftvexla både of-. fentligen och enskildt på en gång, är verkligen ingenieuse; och det är skada att min tid icke tillåter mig att afven göra försök med denna nya taktik. Hr Majoren torde emedleriid benäget ursäkta att, då jag vet, det jag med svaret bestämdt träffar i Aftonbladet, och då jag dessutom tagit för regel, att alltid bära , samma uppsyn offentligen som enskildt, så uteblifver. något vidare i anledning af brefvet den 26, arhållardes att Hr Majoren, efter befogenhet, ville offentligen gifva mig alla de flere tillrätta visningar, som sägas vara in petto, och för! hvilka redan nog ampla excuser äro lemnade, till och med uti Tidningsartikeln, der Hr Majoren aldeles obehöfligt uttryckt sin önskan att icke såra mig, hvilket — jag försäkrar det — omöjligen kan lyckas genom Hr Majo-: rens offentliga förklaring att jag yttrat mig i! rak strid med förhållandet, såvida Hr Majoren icke tillika, bättre än derna gång lyckas! att bevisa sin förklaring. Deremot skulle jag! råda Hr Majoren att icke enskildt våga försöket af slika dementier, ty då torde jag icke fionas! lika hugad som nu, att svara Hr Moajorn med! argumenter. i i Hr Mojor Ericsson, enligt artikeln : anmo-! dad — enligt det privata brefvet: af nöd-! vändigheten tvungen — lemna oflenthghet ! åt sie yttranden i Stockholm, nar naturligtvis ; velat framträda såsom en opartisk man och vänj da om deras opinion, som funnit sig öfvertyga-: de af de facta jag i mine artiklar framställt. ! Detta hade måhända låtit sig göra, oaktadt Hr! Majorens till Chefen för 3:dje Afdelningen,! subordinerande ställning — (hvilken, för demj som icke känna det sjelfständiga i Hr Majorens I karakter, kunde väcka någon sning och misstroende om eartikelns åtminstone halfofficiella egenskap) — såvida Hr Majoren icke — trolij gena af ovana vid denna slags tjenstgöring —IJ först oförlåtligen bekäut, att Hr Majoren varit anmodad, utan att allmänheten sport någon sådan offemtlig nppmaning, som den Hr Majoren nu t. ex. gjort till Hrr Landshöfding fVingård, Wern, m. fl., och dernäst oförsigtigt utsträckt sine observationslinier för långt och ingått i åtskilliga pröfningar och omdömen öfver i denna sak invecklade personers motiver. Med andra ord: om Herr Majoren afvaktat sin högaChefs offentliga uppmaning, eller ordres, och sedan framstått med att uttala endast hvad han sjelf sett el-! ler i saken hört, så hade hans vittnesmål) kunnat medföra inflytelse på opinionen i de delar, der icke facta redan varit oomkullstötligt i. bestyrkte; men då Hr Majoren uppträdt: såsom försvarare af sin Chefs Embetsåtgärder; såsom! organ af opizionen i Wermland, samt slutliger: och högst märkvärdigt! ! såsom tolkare af Landshöfding Wingårds och efter tillkännagifven granskning utan reservation lemnad tillstyrkan, samt Hr Majoren sålunda oombedd velat insi nuera och förklara, hurudan Landshöfdingens. ankegång troligtvis vid nämnde granskning: varit; så lärer Hr Majoren, efter hvad jag fruk-j tar, hafva sjelf tillintetgjort em betydlig del afl! sin trovärdighet inför allmänna vettets domstol. : Det måste anses högst osannolikt, och är tro-Å