aunan sak är, buru han gjorde den!! man ihågkommer hvilken sensation den kort förut erhållne notisen om bildandet af en association för Forsshaga (den G efven förut ansett omöjlhg) Lunnat åstadkomma på Grefven, då dess verkan på den eljest så kallblodige Hr James Dickson var så stark, att han sjelf omedvetet röjde det han fått est enskildt anbud att bygga slussar vid nämnde ställe. Vid sådane tillfällen bänder det stundom, alt man säger icke just precist hvad man vill. Läsaren har deremot redan af mina förra artiklar sett, huru förberedde Grefve Cronstedts åhörare, och deribland jag, var på hvad vi skulle få höra. Hade Grefvens framstallning blott innefattat en sådan lös, om hans egna önskan sig hvälfvande mening, som Major Ericsson och före honom, förste Landtmätaren Örn samt Hot-Jägmästaren Falk först i Augusti månad framburit, så är det säkert, att jag, 1 stället för att begära den till protokoll, tagit mig friheten visa, det ortens innevånare, at Hr Grefvens förra åtgärder (neml. med Carlstads-kanslen) icke hade skälig anledning förtro sig till Hr Grefvens löfte om att försöka; men när deremot Grefve Cronstedt, såsom Chef för Stor-Amirals-Embetets 3:dje afdelning, kategoriskt talade 1 Regeringeas namn , så var mig icke ens tillständigt då hysa tvifvel. Ehuru det som verkligen passerat i delta fall, redan, efter alla sunda reglor, måste anses bevisadt, 1:o genom Herrar Hofmarskalken .Croneborgs och förste Landtmätaren Öres signaturer å den underdåniga skriften af den 16 April (ehuru jag medger, att Hr Majoren har rätt, enligt 17 Kap. 26 f. Rätteg. Balken påstå, att den sednares utsago, såsom ostadig, ej bör gälla.) 2:0o genom skriftliga utlåtandet af Landshöfdingen af Wingård, hvilken, om han, efter den uppmaning han nu fått af Majoren Ericssen, vill yttra sig och får förklara sjelf sin mening, troligen icke lärer glömma att han (vid det tillfälle skriften i koncept upplöstes för honom i Tit. Örns närvaro, och efter att hafva afhört den så kallade uppfattningen af Grefve Cronstedts framställning), sjelfmant inföll med den reflexionen: ja så yttrade han sig verkligen, ehurul jag knappast tror det var hans egentliga. mening. 3:o emedan hela den öfriga diskussioren, sådan jag ännu oemotsagdt anfört den, tydligen hvilar på ett bestämdt, och omöjligen kunnat ega rum på grund af ett obeståmdt löfte. — Jag tror icke, efter hvad nu är visadt, och då Hr Majoren ser, att jag följer den regeln, att allt hvad som är taladt till mig i en eller flere personers närvaro, rörande denna allmän-! na affär — äfvensåväl som det skrifoa — till-. hör publiciteten — att det skall lyckas Hr Majoren rubba den öfvervägande sannolikheten å: min sida. Och nu kan Hr Majoren också fin-! na, hvarföre hans offentliga anfall för osannmfärdighet icke kunna såra mig. I Beundra måste jag Hr Majorens skickliga tournure af bådskapet från Grefve Cronstedt till: Hofmarskalken Croneborg med anbud af 3000: Rdr, emot det associaiionen skulle medgifva ersättning för ralvägen till Hr Dickson. Detvar således Hr Majorens fråga till Grefven om jordersättningar? — en fråga som Hr Majoren, skild från alla enskilda förhållanden, icke behöft befatta sig med — ja, lika litet Grefve Cronstedt, hvilken föranledde befallningen? Hå bevars! Men hvarföre icke låta allmänna författningerne, som Hr Majoren i samma period åberopat sig känna, minska embetsifvern att göra sådane frågor, när de kunde föranleda till sådane befallningar? Det tillhör dess-. utom icke mig, som i andra hand, eller af Hofmarskalken Croneborg, fått kunskap om bådskapets natur, alt vidare derom gå i utveckling. Nog af, denne man, som vet att väga orden, såväl som trots någon, och äfven vidblifver hvad han yttrat, han, såsom ordförande i a:sociatiosen, föredrog ordeniligen bådskapet inför associstioner, och han tvang Major Ericsson, en lång tid derefter, nemligen i Permässan, att gensträfvigt erkänna bådskapet, sådant jag: anFör allt det öfriga af Hr Majorens artikel står jag hocom i förbindelse, emedan jag slipper den tråkiga skyldighet jag eljest trott mi underkastad att besvara Hr James Dicksovns förklaringar öfver Svenska lagar, då han neml. föga olikt den bekanta, om också föregifna, Engelska grundsatser, att man kan taga tre hustrur, emedan det är endast förbjudet taga två, räsonnerar om skillnaden emellan vägar till lands och till ströms samt railvägs-ersättningar på ett sätt, som målte hafva mycket roat våra jurister. —, EE