Aftonbladet – 8 februari 1837, sida 3

br pasta bt nt nn dina nn Pn NN skad och tillika humoristisk älskvä dhet genomträngdt, som deuna lefvernesbeskrifaing öfver den i sin lefnad bisarre och barnsligt glade Stjernstolpe, som var färdig att gråta öfver brandvakters hårda öde och utsatte sig för at biifva gipem såsom tjuf, blott ham kunde skaffa rönnIbär åt sparfrarna på Norrtullsgatan. De nu utgifea Dramatiska Studier innehålla två so-gespel: Hildegard och Torkel Knuts, Isom. Den första skall föreställa stiden mellan den nyinförda kristendomen och dem icke ännu utslocksade hedezdomen. Fabula docet tycIkes vara, att ödet är säktigare än pelegrims-Iförder och Påfvens aflesning. Aszliggsvingen al stycket är mycket skrufvaa, hvilket förråder, latt den i sig sjelf är mycket lös. Någonting obetydligare än älskarex, Thiedolf, kan man svårligen tänka sig; och älskarinnan, Hildegard, är född eadost for ast dö. Svårt är att inse, hvarföre ham dör; kristesdomen miste redan i första generationen hafva svåra förvandlat våra starka förfäder och deres föga mindre sfärka qvinnor och gjort dem i hast onaturligt känslosamma och nverfsvaga, då de dego af blott känsla, utan yttre orsak, som kunde anses absoluie letelis; Hjertet kom brista genom oäxrdlig sorg; mer denmma förklaras ej tillräckligen genom annat än missräkning på det föremål, hvarå man fistat sina förhoppningar, icke genom em bedragen befäknieg af händelser. AlIdraminst bör detta vara faliet med ett mildt, ; undergifvet väsende, som just skall vera ett prof på verkningarna af kristevdomens försakamde jande. När Shakespesre eller en dylik mästare låter någon dö af ett krossadt hjerta, ser och känner man tydligen, att ban icke kan lefva, ! att måttet för menskligt lidande är för öfverfullt,. för att tillåta den joraiska tillvarons fortfarande. Man känner i hva: js medlidendets vrå, att menskligheten ej kan uthärda läsgre. När Lear och Cord:lia dö utan yttre död-orsak, hvem förundar sig derofver? De hafva ju redan länge visat sig sårade i lifvetis finaste strängar; otack-; samhetens svartaste realörtsdryck, vansinnets fu-; rier, nedrizhetens seger öfver det ädla och rätta, förtviflan om rätivisa åt de rena afsigte:va; och sannivgan — allt har förenat sig att slita de band, som fästa menwisksn wid lifvet. Men bvad har då k;essat Hildegards bjerta? den tanken, att hon är utsrdd att försona? 1 den ; svärmande religionens och kärlekens reg!emente torde detta svårligen vara rätter hfsnöd. ? Thiodolfs korta vansinne har föga skakande; vi! hafva gexoruläsit det utan annan känsla än den Öpskan, att det svart måtte taga slut; och denma bön har blifvit hörd. Läsaren skall sannolikt gilla vårt omdöme; och vi vilja ej lingre uppshålia oss med bevisningen, att pienen är skrufvad, än mindre medi den ati fraserne äro hka skrufvade. Pag. 41 förekommer ea alldeles misslyckad bild af en Drottning, som offrar allt för sin krona. Pag. : 44 talas om en pilgrims törniga staf, hvar! om traditionen vet ingenting; andra exempel i att förtiga. — Ft proviucialord, Godlik, missbrukas fullkomligt; det beryder alls icke lik, remnlik, såsom förf. trer. J Vända vi oss från detta verkligen wisslycka-t de stycke — ögonskenligen fostret af ungsom eller eu illa disposerad psriod — och företsga ill skarskådande det andra sorgespelet Torkel Knutsson, så mötes vårt öga af helt andra utsigter. ; ngen läsare skall tveka att förklara detta stycke för tt med talavg och könsla uppfattadt konstrerk. Hufrudihemat är stiden emellan en ärig, verksare, ljust tänkamde statsman och en: ppstigande lömsk hiersrki, som undersiödjesf eller rättare förstår a:t till sina ändamål leda len småsaktiga, svaga, all upphojd dygd hotazle lumpen heten på thronem. Detta thema är esOmfördt med sann känsla och dessutom — ör att nytilja en term ur en annan konst —i!a anska väl instrumenteradt. Det vore väl för!t Ir v. B:s konstnärsry kte, om han icke allmän. jort mera än denna tragedi, och kanske På ig mn höjd dessutom Erik XIV. Torkel har Lf. a ch naturl g gång, är väl motiverad, går icke å stylter och släpar sig icke i smutsen, Han I. tår der, med sin stränga, men icke svulstiga. G lygd, ensam ijust seeude bland ett uselt slägte,!— örnpedradt i prestehanrd. Hans dotters kärlek är vida sannare motive3 ad och genomförd än Hldegards; man känner tt Christina icke bör, icke kan öfverlefva sin. lycka. Öfver benge hopas lidanden, dem na-; uren är barmhertig nog att icke uthärda. Öfer ergifven, bånad, trampad af den, vid hvilken on fästat sim själs säkhet, har bon dock ännu! , MR -Red oc an en